Sony har nyligen meddelat förändringar kring försäljningen av fysiska spel, något som återigen väckt debatten om den digitala framtiden. För mig handlar frågan dock om något betydligt större än PlayStation. Vad är det egentligen vi betalar för när vi köper något digitalt – och äger vi längre någonting alls?
Jag har deltagit i flera diskussioner om ämnet och märkt att många fastnar i frågan om bekvämlighet. Digitala spel är snabbare, enklare och smidigare. Det håller jag helt med om. Jag är själv en del av den utvecklingen.
På PC köper jag nästan uteslutande mina spel digitalt. Och till mina konsoler köper jag både digitala och fysiska spel. Ibland är jag helt enkelt för otålig för att vänta på att ett paket ska komma med posten, eller för lat.
Det här handlar alltså inte om att jag är emot digital distribution. Tvärtom. Det handlar om något helt annat.
En tjänst eller en produkt?
När jag betalar för Netflix, HBO eller PlayStation Plus vet jag exakt vad jag köper. Jag köper tillgång till en tjänst.
Den dagen jag avslutar abonnemanget försvinner innehållet. Det är en del av överenskommelsen och något jag accepterar när jag tecknar abonnemanget.
Men när jag betalar 700-900 kronor för ett spel i PlayStation Store känns det annorlunda. Det marknadsförs som ett köp. Orden som används är ”Buy”, ”Purchased” och ”Your Library”. Allt signalerar att jag nu äger det, men i verkligheten gör jag oftast inte det. Rent juridiskt köper jag i de flesta fall bara en licens kopplad till mitt konto.
Jag kan inte sälja spelet vidare. Jag kan inte ge bort det. Jag kan inte låna ut det. Och i teorin är jag beroende av att företaget fortsätter ge mig tillgång till det.
Det är här jag tycker att diskussionen blir intressant. Jag tycker inte problemet är digitalt – jag tycker problemet är otydlighet. Om ett företag säljer en prenumerationstjänst är spelreglerna glasklara. Men om ett företag säljer ett spel till fullt pris (”fysisk produkt-pris”) och använder ord som ”köp” och ”äger”, samtidigt som kunden i praktiken bara får en återkallelig licens, då tycker jag att gränsen börjar bli suddig.
Jag säger inte att Sony kommer att ta bort mina spel. Men de skulle kunna göra det. Och det är en viktig skillnad.
Många konsumenter tror att ett digitalt köp fungerar på samma sätt som ett fysiskt köp, trots att rättigheterna är betydligt mer begränsade.
Jag tycker att det borde vara tydligare.
Varför jag fortfarande föredrar fysiska spel – och böcker
Jag tycker om fysiska spel av samma anledning som jag tycker om fysiska böcker. Inte för att jag vill samla på hyllor fulla av plast, papper och prylar likt en organiserad hoarder. Tvärtom börjar förvaringen faktiskt bli ett problem.
Men trots det uppskattar jag känslan av att faktiskt äga det jag betalat för. Jag kan ställa spelet i bokhyllan. Jag kan sälja det. Jag kan låna ut det. Jag kan ge bort det.
Det handlar inte om nostalgi. Det handlar om valfrihet.
Min gräns går här
Jag kommer fortsätta köpa digitala spel. Men främst på PC. Där känns digital distribution naturlig för mig. Jag har redan ett stort Steam-bibliotek och en dator som är betydligt kraftfullare än en spelkonsol.
Det är också därför jag köpte en PlayStation 5 med skivläsare. Jag ville ha möjligheten att välja. Jag kan köpa spel digitalt när det passar mig. Jag kan köpa dem fysiskt när jag vill äga dem.
Dessutom fungerar konsolen som en Blu-ray-spelare för mina filmer, som fungerar om internet tillfälligt skulle dö av olika anledningar, vilket ger den ett mervärde utöver själva spelen.
Om Sony i framtiden väljer att enbart sälja digitala spel ser jag faktiskt inte längre någon anledning att köpa deras konsol. Streamingtjänster har jag redan i min smart-TV. Digitala spel har jag redan på PC.
Om konsolen inte längre erbjuder möjligheten att välja mellan digitalt och fysiskt försvinner mycket av det som gör den attraktiv för mig.
Det är inte ett försök att straffa Sony. Det är inte heller ett upprop till bojkott. Det är bara mitt sätt att rösta med plånboken. Sa även symboliskt upp min PSN plus-prenumeration.
Den här diskussionen handlar inte bara om Sony.
Den handlar om hur vi ser på digitalt ägande i framtiden. Jag accepterar gärna en prenumeration när det är tydligt att det är en prenumeration. Jag accepterar gärna digitala köp när jag vet vad jag får.
Men jag tycker inte att vi ska vänja oss vid att betala fullt pris, nästan 1000 kronor för en produkt som marknadsförs som ett köp om vi samtidigt förväntas acceptera att vi egentligen bara hyr tillgången så länge någon annan tillåter det.
Det handlar om principen.
När jag betalar fullt pris för ett spel vill jag känna att jag faktiskt äger det – eller åtminstone att jag tydligt vet när jag inte gör det.
