Städerskan påminner mig lite om en udda Agatha Christie-deckare. Jag både läste och lyssnade på ljudboken och tyckte att inläsaren fick till Mollys röstläge bra, men det kändes bara aningen konstigt att Molly ska vara 25 år och har relativt enkelt att vara runt människor, men ändå beter sig som ett naivt autistiskt barn. Det nämns ingen diagnos, men många på autismspektrumet utvecklar ett mentalt skydd ju äldre de blir och avsaknaden av det gör att Molly känns mer som en karikatyr än en riktig person. Även om det alltid är svårt att tolka känslor, speciellt om man möter nya människor hela tiden som Molly gör i sitt jobb. I övrigt så känner jag igen mig själv väldigt mycket i Molly. Jag älskar att städa, få det rent och hoppas på att folk är ärliga och talar sanning även om jag inte tar det för givet. Slutet var det mest ojämna i boken, det passade inte in. Från ingenstans uppstår kärlek, allting fallet på plats och det kändes inte som om det var samma bok längre. Jag tyckte trots det väldigt mycket om Städerskan och hur den var skriven, så jag rekommenderar den till de som vill läsa något eget och unikt.
2 comments
Arne Fransson
Jag har läst många böcker och den här var inget vidare. Intrigen kändes inte sann och huvudpersonen var blodlös (utan kärlek) och hade inga djupare relationer varken med sin mormor eller med sin “kille”. Det var var en “deckare”, utan spänning, en tråkig historia som inte verkade särskilt trovärdig. Jag fick verkligen anstränga mig mot slutet för att inte lägga undan boken och hoppades på en intressant vändning, som aldrig kom. Jag kan inte rekommendera denna bok till någon och blir synnerligen förvånad när recensenter skriver att det var den bästa bok de läst ??? Boken blev sämre ju mer man läste, utan intressanta vändningar som kunde få mig mer intresserad. Jag kan inte ens se att språket var nyskapande eller mustigt, utan ganska platt, pladdrigt utan vare sig färg eller lukt. Kanske kan jag ge en 3:a av 5 för att det skulle skildra en “enkel sdäderska.”
Lotta
Arne, Vi har alla olika smak när det kommer till böcker, så det är bra att det finns mycket att välja på! Intressant ändå att höra din åsikt för det jag gillar med just Städerskan är allt det du inte verkade tycka om.
Jag antar att du inte har haft mycket kontakt med personer med autism, för det härliga med den här boken är att den är skriven med en autistisk persons röst. Förvisso en ganska stereotypisk sådan, men det är ganska unikt. Jag själv är autistisk och tänker och pratar väldigt “platt”, monotont och sakligt utan att bre på orden. Går rakt på sak kan man säga. Mina relationer med familj och vänner är också väldigt ärliga, raka och de djupa känslorna finns där, men de syns inte utåt och det är inget jag går och tänker på hela tiden som många andra verkar göra. Det är svårt att förstå för personer som inte har samma tankesätt. Så bortsett från mina negativa kommentarer om boken, så tycker jag att den var riktigt bra och skön att läsa som omväxling från alla neurotypiska huvudpersoner.
Jag skulle därför rekommendera dig att läsa fler skönlitterära böcker med just autistiska personer i huvudrollen (ganska ovanligt tyvärr):
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon
Betraktaren av Belinda Bauer
Projekt Rosie av Graeme Simsion
Några filmtips:
I rymden finns inga känslor (2010)
Temple Grandin (2010)
This Beautiful Fantastic (2016)
The Accountant (2016)
Adam (2009)