Sommaren då katten flyttade

Det här är nionde delen i Söderberga-sviten. En bokserie som går att läsa fristående, men jag tror att man då går miste om många fina referenser till karaktärer och händelser i tidigare böcker. En av de två huvudkaraktärerna i den här boken, Anders, var med i Brevvännerna och bor nu ensam med en fin rödrandig kisse. Stackars Anders blir inte bara lämnad av sin fru utan även sin katt och det blir startskottet för honom att gå vidare med sitt liv. Sedan har vi Nilla som är en härlig kvinna som flyttat till Roslagen från Stockholm efter uppbrottet från sin man och hon försörjer sig på att översätta rätt usel cowboyromance och utför hemstädning. Det är precis som i Elis andra böcker så lätt att förälska sig i hennes brokiga skara av människor och hade jag inte redan ett landställe i Roslagen så hade jag garanterat velat ha ett efter att ha läst hennes miljöbeskrivningar. För även om Söderberga är en fiktiv plats så är det mycket jag känner igen. När jag läste Sommaren när katten flyttade så upplevde jag en berg- och dalbana av känslor, allt från glädje och humor till ångest och oro för vad som skulle hända. Även om en feelgood oftast bjuder på ett lyckligt slut så är det inte alltid det lyckliga slut jag som läsare hade valt. Men för mig innehöll boken allt jag kunde önska, tempot är långsamt, men det är precis så det ska vara på landet. Lugnt och skönt, hemtrevligt och en del gemenskap – tills man får en surgubbe eller tant till granne i området… Då finns det bara en bot på problemet. Ingen kan motstå en fin liten katt!