Den åldrade miljonären Simeon Lee har tre vuxna söner. Alla lika försummade som fyllda av hat mot varandra och sin far. Väl medveten om detta finner Simeon en sadistisk tillfredsställelse i att samla den dysfunktionella familjen för att fira jul tillsammans. Fast i sin rullstol ägnar han högtiden åt att utdela trakasserier och det råder ingen brist på konflikter i familjen. Men när Simeon hittas ihjälslagen går ändå ingenting ihop.
Från sitt stilla julfirande kallas Hercule Poirot till familjen Lees gods. Allt efter som han lägger ihop bitarna i mysteriet nystas fler mörka hemligheter upp än vad familjen skulle önska.
Poirots jul utkom år 1938 och mottogs med mycket fina recensioner. I Sverige har boken oförtjänt hamnat i skymundan trots att den anses vara en av Agatha Christies främsta romaner.
Det här är verkligen ingen julbok då det knappt finns någon julstämning alls utan det är en renodlad mysteriebok i Christies vanliga anda. Så man får det man förväntar sig av en bra pusseldeckare. Plus en liten twist på slutet som åtminstone överraskade mig. Jag måste läsa fler av Christies böcker!
Boken finns hos: Bokus
En kommentar
Alice Radomska
Agatha Christie tyckte inte att någon av de herrar som gestaltade Poirot på film passade för rollen. Albert Finney var en god aktör, men knappast fick vi väl känslan av att han i “Mordet på Orientexpressen” var Poirot. Och den relativt storväxte Peter Ustinov, i några stycken filmer, var ingalunda den lille belgaren, inte i karaktär heller. Men Miss Marple… Agatha Christie älskade hur karaktärstroget Margaret Rutherford gestaltade henne i bland annat “4.50 från Paddington”. Och i åtminstone 1962 års utgåva av “The Mirror Crack’d from Side to Side” står det mittemot copyright-sidan tryckt: “To MARGARET RUTHERFORD in admiration”. Och senare tiders Angela Lansbury var väl också en skaplig Marple. Men Hercule Poirot – han gör sig bäst i bokform. Tack Lotta för att du recenserar & återuppmärksammar dessa Christie-mästerverk.