Ormen i Essex

Det här blev andra boken vi läste i bokcirkeln jag är med i och jag måste haft för höga förväntningar på Ormen i Essex för jag tyckte inte att den var så bra.

Den är skriven med ett melodiöst språk och översättningen till svenska var väldigt bra då jag försökte lyssna på den engelska ljudboken, men den kändes svårare att ta in.

Det jag hade svårt för var först och främst handlingen. Det här kanske blir en spoiler för er som inte läst boken än, men jag förväntade mig faktiskt en riktig orm. Utan att säga mer så känner man sig ganska lurad när det handlar mer om människorna runt ormen än själva ormen i sig. Det händer knappt någonting i hela boken. En blodig scen, lite småäckliga beskrivningar och en konstig scen där en av männen står och onanerar vid vattnet är den enda spänning man bjuds på. Jag hade även förväntat mig en mer målande beskrivning av den Viktorianska tidsperioden och miljöerna i Essex, men blev snuvad även på det.

Sen har vi karaktärerna. Cora är en intressant kvinna, men ack så tråkig att läsa om. Männen och kvinnorna som flockas kring henne är ganska enfaldiga i sina försök att vinna hennes hjärta, hand eller både och. Jag fastnade bara för den underliga lilla pojken Francis och prästen Wills sjuka fru Stella – en på tok för uppoffrande och godhjärtad kvinna – som för mig känns mer övernaturlig än den förhistoriska orm som alla är rädda för i boken. Det finns en extremt religiös och spirituell underton som genomsyrar hela boken och det intresserar mig inte.

För mig var Ormen i Essex en otroligt platt och livlös bok som trots ett vackert språk inte gav mig en tillräckligt tillfredsställande läsupplevelse.