Precis som med Andreas första två böcker så är även denna välskriven och spännande, men den här gången så handlar det inte om ett virusutbrott som förvandlar människor till blodtörstiga monster utan om något lite mer close to home. Jag förstår verkligen inte hur de större förlagen kunde välja att refusera de här böckerna då de är minst lika bra som exempelvis Koontz, Kepler och Sarenbrant – bra författare vars böcker jag också tycker om.
Eftersom jag har en vän i Tullinge så passade jag på att röra mig i de områden i södra Stockholm som boken utspelar sig i för ökad effekt. Det kan jag varmt rekommendera när man läser en bok som man vet utspelar sig i ett område som man har möjlighet att ta sig till.
Då det här är en polisthriller och författaren själv är polis så känns utryckningarna och språket som används mer genuint än i andra thrillers. Det kan förstås vara lite svårt att ta in om man inte har samma fascination för rättsväsendet som jag har – jag har lusläst ett och annat FUP i mina dar – men det är intressant att läsa även om det blir mycket polistermer på en och samma gång.
Personerna som boken kretsar kring är lätta att ta till sig. Jag känner verkligen för Niklas och hans familj, men även Jannica är lätt att tycka om. Till skillnad från andra thrillers där huvudpersonerna har problem redan innan man som läsare får lära känna dom så sker allt här under boken gång.
I och med att vi i den här boken har att göra med en seriemördare så blir det per automatik en psykologisk thriller. Det är extra läskigt med människor som klarar av att döda på det här brutala sättet och jag som läsare har ingen aning om vem mördaren är för person. Jag måste erkänna att jag inte listade ut hela händeleförloppet förrän mot slutet. Jag brukar ofta gnälla på att böcker är förutsägbara, men i det här fallet så tycker jag att det var ett riktigt bra slut. Mer säger jag inte, ni får läsa den själva!
