När jag var 21 år fick jag en psykos. Jag var en ung student vid universitetet i en ny stad och livet skulle börja. Jag längtade efter kärlek och gemenskap som så många andra. Men i mitt fall slog det över fullständigt och en förälskelse ledde mig långt in i en galen värld, en värld som bara jag förstod.
För fyra år sedan började jag skriva ned mina upplevelser och med tiden växte Kärlekspsykosen min berättelse om mänsklig skörhet fram. Där berättar jag om själva psykosen, men också om den sköra och plågsamma tiden före och efter. Visst har jag funderat på om jag verkligen vågar vara så här pass utlämnande. Men jag har ändå kommit fram till att jag vill berätta min historia och jag hoppas att den kan bidra till en ökad förståelse för människor som drabbas av psykisk ohälsa.
Jag skriver ofta i mina recensioner om jag har svårt att förstå mig på vissa personer och eftersom jag än så länge inte har varit med om en psykos så kan jag givetvis inte föreställa mig hur det känns. Däremot så tycker jag att Frida berättar om sin psykos på ett riktigt ärligt och naket sätt som gör att allt det som annars känns svårt att förstå sig på, känns självklart och sakligt. Ärligt talat så känns själva psykosen lättare att ta in för mig än studentlivet i Lund, men det beror nog mest på att jag skyr att studera som pesten! Jag tyckte trots det jobbiga ämnet om boken och rekommenderar den till alla som inte har en aning om vad en psykos kan vara.
Tack Ordberoende förlag för det tjusiga recensionsexemplaret!
