Jag vet att det här inte är min typ av bok, men jag envisas alltid med att försöka tycka om det. Som hur jag tvingade i mig svart kaffe när jag var 23, trots att jag avskydde det, för att bli den kaffeberoende personen jag är idag. Men även fast det är en riktigt fint skriven berättelse. Om en mor och dotter och hur deras brist på kommunikation skadar deras relation. Vilket gör att de går miste om värdefull tid tillsammans. Trots det så blir jag bara frustrerad över att läsa boken. Det ger mig inget att läsa om jobbiga familjehemligheter med brist på lyckliga slut. Det känns lite för masochistiskt att tycka om den typen av berättelser. Den ger mig inga positiva känslor eller bestående minnen, men det är ingen dålig bok. Tvärtom. Så se er inte blinda på mitt betyg utan läs den själva och se om det är något som tilltalar just dig!
