Jag har hört att många som läst En sång för Hedda tycker att den här inte är lika bra som föregångaren Gröna fingrar sökes. Jag tycker det motsatta. Det här är en bok mer i min smak, då jag inte är så förtjust i trädgårdar och sommaren. En mysig jul med släkten och nya vänner, problematik och familjehemligheter är helt i min smak. Jag har lättare att identifiera mig med Lina än Leyla och det är skönt att slippa läsa om våldsamma män. Här är det kvinnorna som är i fokus och även om det är ledsamt att läsa om hur det går för Agnes så är det ändå bättre att veta än inte som med alla sjukdomar.
Själv hade jag aldrig hört Koppången tidigare, men jag älskar områdena mellan Orsa och Gävle där vi spenderade många vintrar i min barndom. Så nu har jag äntligen lyssnat på den fina låten, som man bör spela medan man läser de bitarna i boken. Jag hoppas på fler böcker om Måneby, för att läsa Annikas böcker är ett rent nöje!