Det är inte varje dag man får läsa en svensk dystopi och Brännmärkt hade verkligen potentialen att hamna i samma grupp som alla de böcker på engelska som jag läst i genren. Den är riktigt bra skriven, men jag känner inte att den är tillräckligt unik för att den ska stå ut från mängden. Det som jag hade svårt för var en av grundstenarna i boken, att alla i de olika fraktionerna har samma efternamn och att alla kallar varandra för sina efternamn. Det blir alfa hit och alfa dit, theta, omega, omega, omega… tills jag inte vet vem som är vem och det blir bara tjatigt. Det tog även väldigt lång tid att komma in i boken, det var först när huvudkaraktären blir förväxlad som historien tar sig. Slutet kom inte som någon överraskning heller då meningen bakom huvudpersonens förnamn avslöjade lite väl mycket redan i början av boken. Jag hoppas givetvis ändå på en fortsättning (klart jag vill veta bakgrundshistorien nu!) och att den blir bättre nu när vi kommit förbi startsträckan. Och kanske att Lizette skalar ner lite på upprepningar – de flesta läsare är inte dementa utan kommer ihåg saker utan att de behöver påminnas flera gånger om – plus minskar på användningen av efternamnen och använder sig av förnamnen eller andra passande artighetstitlar mellan karaktärer som faktiskt känner varandra.
