Innan jag läste boken så hade jag fått höra att den var väldigt jobbig att läsa. Att den framkallade riktiga ångestkänslor hos läsaren. Nu när jag läst den så måste jag nästan ta och hålla med, för man känner verkligen med Mia. Att sätta sig in i hennes situation, bli utsatt för mobbning, utfrysning och att känna att man är värd mer av livet är inte svårt att förstå sig på.
Jag tycker däremot att det är en väldigt positiv bok. Att det inte behöver vara så här för alltid utan att man själv kan påverka sin situation om man bara har ork och lust. Vissa kan behöva ladda sina batterier länge innan orken infinner sig, men where there’s a will there’s a way.
Jag tyckte att boken var otroligt lättläst, med många korta kapitel och framförallt välskriven. Sylvia beskriver utbrändhet och psykisk ohälsa på ett lättförståeligt sätt och jag ser fram emot att läsa mer om Mia då jag har hört att det ska bli en trilogi. Vi får hoppas att hon växer mer som person och inte låter sig bli överkörd mer.
Man vet att det är en bra bok när man blir mordisk av två av karaktärerna och hoppas att boken ska förvandlas till en kriminalroman där en äldre förskolelärare och en gift man försvinner spårlöst…
Tack Sylvia för boken och en väldigt känslosam läsupplevelse!
