Precis som böckerna om Louise Locke så tycker jag att Veronica är riktigt bra på att få mig som läsare att känna med huvudpersonen, i det här fallet Gabriella. Det är jobbigt att läsa när problemen börjar hopa sig och när hon förlorar en av de viktigaste personerna i sitt liv. Fast tack vare Veronicas lättsamma och hoppfulla sätt att skriva så blir det aldrig helt nattsvart även om det blir ganska ångestladdat och väldigt personligt.
Det känns lite skrämmande att jag har ungefär samma mind set som Gabriella, det att göra precis allt själv för att det ska bli tillräckligt bra. Så vem vet vart jag själv hamnar i slutändan, för att ta det lugnt är inte min grej…
Jag kan varmt rekommendera Bidrottningen, som är en unik och välskriven roman, den här är som sagt lite mörkare, men känns ändå som en hoppfull roman med lite feelgood i botten. Jag läser gärna en fortsättning i samma anda!
