160430-13

De sista änglarna av Mattias Kuldkepp

De sista änglarna är berättelsen om Joanne, Inés och Richard, som tvingas samman av ödets vindar. En inre och en yttre resa påbörjas i deras strävan efter svar – svar som de desperat behöver för att förstå sig själva och för att undvika undergångens brant.

Tvillingarna Joanne och Inés är inte som andra. De har aldrig träffats eller talat med varandra, men ändå är deras öden sammansvetsade sedan födseln. De är de sista änglarna. Falskt anklagade för mord slits de från sina invanda liv och kastas ut i en svårbegriplig tillvaro där de måste kämpa för sin överlevnad.

Utanför Albuquerque i New Mexico sker samtidigt en hemsk flygplansolycka. Endast en person överlever, en okänd man som fångas på bild strax innan han försvinner spårlöst. Men vem är han? Den desillusionerade frilansjournalisten Richard Carter är säker på att han sett den okände överlevaren tidigare och beslutar sig för att göra sitt livs scoop.

Historierna om Joanne, Inés och Richard vävs samman i deras försök att finna svar, svar som de är i desperat behov av, för tiden är knapp. Men vem kan man lita på när marken under fötterna är satt i gungning?

Det tog ett tag för mig att läsa ut boken – trots att den var väldigt lättläst och det gick verkligen snabbt att komma in i handlingen – för att jag varit dålig på att läsa klart böcker nu på sistone. Nu fick jag dock tummen ur och läste igenom hela boken i ett nafs. Det var verkligen inte svårt för boken är full av dialog och handlingen flyter på nästan helt utan avbrott vilket är ovanligt. Visst kändes det lite udda att läsa en svensk bok som enbart kretsar kring icke svenskar och utspelar sig utanför Sveriges gränser. Språket känns även det amerikanskt i sig, hur de uttrycker sig. Exempelvis så säger man väl aldrig i svenskan att någon kan “gå och knulla dig själv” när man översätter “go fuck yourself”? Planer på att ge ut den utomlands? Den är oavsett väldigt bra skriven och verkligen på det sätt jag tycker är skönast att läsa.

Jag tyckte mycket om de båda kvinnliga huvudrollerna, Joanne och Inés, men aningen mer om Inés. Som jag ärligt talat ville läsa mer om och därför inte var så värst glad över att hon inte fick lika stort utrymme som Joanne på slutet. Något annat som jag var glad över var att här hoppade man inte fram och tillbaka i tiden utan att berätta vilket år och dag det gällde innan nästa kapitel började. Så skönt att slippa gissa. Fast det kändes lite tråkigt att man tappade så mycket tid mot slutet av boken och jag hade hemskt gärna läst något kapitel till om hur Inés och Johannes fick till det, innan vi hoppade nästan 20 år framåt i tiden.

Jag kanske bör nämna originaltiteln också, för De sista änglarna låter så mycket bättre än Efter branden i Sodom. Mest på grund av att det inte låter lika religiöst (änglar figurerar ju överallt numera inte enbart inom kristendomen), för både jag och många andra skyr religion som pesten och skulle säkert ha missat att läsa boken om vi såg den på hyllorna under det gamla namnet. Men änglar är spännande att läsa om, speciellt den här nya sortens änglar och demoner. Jag var faktiskt väldigt förvånad över hur intresserad jag var och hade gärna läst mer om hela mytologin i sig eftersom den inte alls överensstämmer med det jag läst om ämnet tidigare. Väldigt spännande skulle jag säga. Det är för övrigt långt ifrån en förutsägbar bok, man vet inte alls vad som ska hända och även fast jag inte gillar allt oförutsett så blir det som sagt väldigt spännande.

Det här är helt enkelt en bok som lyckas med att berätta en historia om bibliska väsen utan att göra det till en bok om religion i sig, det är riktigt bra gjort! Jag tyckte verkligen om De sista änglarna och rekommenderar den varmt som sommarläsning!

Kul att få läsa ännu en bok från en lokal författare. Jag bor ju också i Sollentuna/Helenelund och har annars bara läst Elisabet Nemerts böcker. Får se om jag kan få tag på fler böcker eller noveller av Mattias framöver…

Tack Ragnarök Förlag & Mattias för recensionsexemplaret.

”Temperaturen sjönk snabbt. Spökdimma svävade runt våra vrister och skvalpade mot sofforna. Och när vi såg oss över axeln hade de första verkliga apparitionerna tagit form – skuggiga gestalter som stod mitt i entréhallen.”

I över femtio år har varenda landsände i England plågats svårt av en epidemi – av vålnader. Spöken, andar och gengångare som inte är speciellt vänliga, snarare rent livsfarliga. Antalet parapsykiska agenturer har ökat med åren, alla med samma affärsidé: att förgöra spöken. Bara barn och unga har den rätta övernaturliga förmågan när det gäller att uppsöka och förinta. Till detta används värjor, järnkedjor och magnesiumeld. Konkurrensen mellan agenturerna är stenhård.

Lucy Carlyle, en talangfull, mycket ung agent med stor ambition, anländer till London, säker på att hon ska få anställning hos en av de mest framstående agenturerna. Istället hamnar hon hos Anthony Lockwood. Hans firma befinner sig på fallrepet, men han driver den med stolthet, och utan någon vuxens närvaro. Efter att ett jobb får ett katastrofalt avslut, sinar uppdragen. Mot sin vilja måste de därför anta sin farligaste utmaning någonsin. På ett av de absolut mest hemsökta godsen i England.

Det känns som om jag bara har läst bra böcker på sistone vilket är riktigt roligt. Jag blir nästan aldrig besviken på böckerna då jag inte har alltför höga förväntningar inför dessa. Jag kände förvisso till Jonathan Stroud sedan tidigare, men hade inte läst något av honom innan jag fick boken i en goodiebag från förlaget. Handlingen var verkligen intressant och det var länge sedan jag läste en bok där “riktiga” spöken var en del av vardagen. Jag älskar att den har en kvinnlig berättare i Lucy samtidigt som det är tre huvudpersoner med George och Lockwood i spetsen.

Boken börjar som ett sånt där irriterande tv-avsnitt där man kastas in i handlingen omgående, det händer en massa saker och sedan så handlar nästa kapitel (avsnitt) om vad som ledde upp till händelserna i första kapitlet. Det fungerar faktiskt bättre i böcker och suget att få läsa mer var minst sagt påtagligt. Det enda jag kan anmärka på är att den inte var tillräckligt läskig för mig. Den hade potential, men många dialoger klipptes av mitt i det “intressanta” alltså det vidriga eller vad man ska säga, förmodligen till förmån för yngre läsare. Nu tycker jag att det är hälsosamt för barn att läsa just skräcknoveller (själv läste jag tonvis men spökhistorier när jag var liten – När fan flådde smeden och Häxdopet var favoriter!) så Stroud borde kryddat berättelsen med ytterligare hemskheter för oss äldre läsare.

Älskar att det inte finns någon romans i boken och att huvudpersonen inte är en sån där underbart söt och speciell tjej som de ofta tenderar till att vara, Lucy är speciell, men för att hon kan det hon kan. Att den småfeta karaktären George förutom att han är tjock är rätt odräglig känns inte så kul. Varför måste den tjocka alltid vara tråkig och elak eller glad och rolig? Lockwood känns inte som om han har någon speciell karaktär i den här boken utan påminner mest om klassiska detektiver som exempelvis Sherlock Holmes. Väldigt spännande var den oavsett och jag bet lite på naglarna 8vilket jag annars aldrig gör, så det är ett gott tecken! Jag kommer helt klart att fortsätta att följa den här serien och rekommenderar den varmt.

Tack B. Wahlströms för recensionsexemplaret.