160506-02

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

Det är inte bara hans kärlek som är vidunderlig – utan också han själv, Hercule Barfuss.

Alltsedan Hercule föddes på ett glädjehus i Königsberg 1813 har han väckt människors fasa med sin vanställdhet. Han är också döv, och dvärg, men han har fått en sällsynt gåva – förmågan att läsa andras tankar. Den kommer att skänka honom ett våldsamt och märkligt öde, och farliga fiender…

Vi följer Hercule till kloster och dårhus, till Vatikanen och varietésällskap, Swedenborgianer och salonger, och får också inblick i framväxten av de dövas språk. Men först och främst är romanen en förunderlig och gripande kärlekshistoria. Hercule Barfuss glömmer aldrig den flicka som föddes på bordellen samma natt som han, och samhörigheten med henne, Henriette Vogel, blir ledstjärnan för hela hans liv.

Jag måste börja min recension med att skriva om hur fruktansvärt besviken jag blev på den här boken. Det var inget fel på själva historien eller karaktärerna i sig, utan det var allt ordbajsande som segade ner hela berättelsen som gjorde att jag nästan la ner boken. Totalt irrelevanta karaktärer får flera sidors utrymme innan de passerar förbi i Hercule’s liv. Det var hemskt att traggla sig igenom texten och det hände mer än en gång att jag bara hoppade över vissa delar som enbart innehöll vissa karaktärers vanföreställningar kring sin religion eller något annat som upprepats flera gånger under handlingens gång. Det som många ser som välskrivet, ser jag som enbart som pretentiöst ordbajsande. Det kan fungera väldigt bra i vissa typer av berättelser, men nu blev det lite för filosofiskt och ärligt talat så tycker jag inte att Vallgren skriver så att det blir intressant. Det blir tyvärr väldigt opersonligt med mycket miljömålning och det ökar inte suget efter att läsa klart boken.

Men som sagt, jag tyckte om själva historien, som var väldigt fin, med Hercule och hans Henriette. Det är nästan enbart när handlingen kretsar kring de två som jag tyckte om boken. Det fanns några andra delar som var lite mer grafiskt beskrivna – sex, död och våld livar alltid upp en segt skriven bok – som jag också tyckte om, men sen återgick det till de tråkiga karaktärernas inre monologer om gud, liv och död. För en ateist så kan detta inte bli mindre läsvärt. Jag som älskar böcker och film som utspelar sig på 1800-talet blev så besviken över hur lite det känns i boken som just det århundradet. För övrigt har jag alltid varit fascinerad av historien om Skönheten och odjuret (där odjuret oftast är en man förstås, för vem kan älska ett kvinnligt odjur?) Fast efter att ha sett många versioner både på franska och engelska, samt läst böcker baserade på sagan, så hamnar den här inte högt upp på min lista.

Hur ska det egentligen gå för dem som bor på Smedjegatan 6?

Journalisten Saga Widerbeck bestämmer sig för att flytta tillbaka till sin barndomsstad i ett försök att hitta sina rötter, och snart låser hon upp dörren till en lägenhet på Smedjegatan 6. Med sig har hon en plan för att göra upp med de personer som en gång sårade henne.

Plötsligt står hon öga mot öga med sina nya grannar, Patrick Swedmark, Per Norder, fröken Andersson och Wille Weber, alla med sina egna historier och motiv. Saga vill få dem att minnas vad de gjorde, och också se henne som den hon är idag. Men saker och ting blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Jag fick denna debutroman från författarinnan själv och blev förstås väldigt glad då jag har svårt att få pengarna att räcka till just nu. Blev även positivt överraskad av att den var så pass bra då jag inte hade hört mycket om den tidigare. Det tog inte lång tid att sätta sig in i handlingen och det var ett bra driv i boken, man undrar verkligen vad det är som har hänt och vad som ska hända. Det är så lätt att ta till sig boken då den är skriver på ett så lättsamt sätt, den är inte alls simpel, utan bara riktigt bra skriven.

Saga är nästan 40, men i mitt huvud så kändes hon mer som en person som närmar sig 30. Milla är precis tvärtom, hon känns relativt äldre än vad hon faktiskt är. Det är roligt när man får en egen känsla för karaktärerna än det som står i boken. Styrkan i boken är människorna, vilket nog är uppenbart med tanke på titeln. Det finns minst en person som man kan identifiera sig med. För mig är det Saga och Milla, utan att gå in på detalj vad det är med just dom två – då jag undviker spoilers i mina recensioner 😉

Det är dock många historier som nystas upp på en och samma gång och är man inte uppmärksam så kan det hända att man missar något. Jag läste ut den på en vecka, sittandes på tåget, vid frukosten, i sängen, och hade på så sätt historien färsk i minnet hela tiden. Så tycker man inte om böcker med många trådar som ska knytas ihop i slutet så är det här nog ingen bok man ska ge sig in på. Själv älskar jag sånt och författare som lyckas med det är minst sagt intelligenta.

Måste se till att komma över Annes nästa bok, Vanliga människor glömmer och går vidare, när den kommer som pocket – för det här var som sagt en perfekt bok att ha som sällskap på tåget eller bussen!

Bara människor | Anne Liljeroth | 380 s. | Hoi Förlag | 2013