Korpgudinnan av Elisabeth Östnäs

Tredje delen i vikingatrilogin om Kungadottern Turid.

Turids resa går över irernas rike. Mot bergen skulle hon, det sa Holme. Men var ligger bergen? Tillsammans med Frode och Unna färdas Turid till Dyflin, irernas stora handelsby. Där möter hon de nordmän som slagit sig ned på den gröna ön. Hon får också uppleva irernas gudinnor. En av dem är mild, men en annan är en krigsgudinna, långt från något Turid tidigare mött. Är det här, i irernas rike, som hennes resa ska avslutas?

Turid har kommit långt sen hon började sin resa, hon har blivit vuxen och har gift sig med sin Frode. De komplementerar varandra bra då Turid är krigaren medan Frode är en from man även fast de båda vill komma bort från allt vad krig och död heter. I den här boken så tycker jag tyvärr inte om Unna längre, hon blev en helt annan person när hon kom till sitt hemland och jag tyckte inte att hon blev en bättre människa av sin nyfunna tro utan tvärtom. Man ska aldrig låta något få komma före familjen och vännerna!

Det var ändå väldigt spännande att få veta hur det skulle gå för alla, om Turid skulle bli av med skuggan av Ulv-heden och om hon fortsatte hålla vid sin asatro. Hela troendebiten lämnas upp för tolkning vilket känns skönt, man får bestämma själv om man tror att det som händer är på riktigt eller inte. Allt som allt så är Sagan om Turid som en mildare version av Johanne Hildebrandts Valhalla-serie. Som jag för övrigt älskade när jag läste Freja för många år sedan. Det är magiskt, men ändå realistiskt.

Lite sorgligt att ta farväl av Turid, men jag hoppas få läsa fler böcker av Östnäs i framtiden!