Det här är en lika delar hemsk som ärlig och framförallt viktig redogörelse av en mor och dotter-relation som slutade i ett tragiskt självmord. Jag har förstått att det är vanligare än man kan tro med toxic (giftiga) familjerelationer där man bara mår sämre och sämre av att umgås med sina nära och det finns inte alltid någon logik bakom det hela.
Att en årlig kontroll av allas psykologiska välmående inte är obligatorisk i dagens samhälle tycker jag är förkastligt. Det finns så många som mår dåligt som aldrig gör något åt det – då många fortfarande inte förstår att det finns hjälp att få – och det kan påverka hela familjer.
Just Fridas berättelse är så stark och då jag även lyssnade på ljudboken så fick jag verkligen höra nyansskillnaderna i hennes röst när hon berättade om sin barndom och sin fina mamma. För det är ju så att det ofta finns fina minnen kvar även när det dåliga börjar ta över. Jag kan bara jämföra med min mormor som blev dement och extremt elak mot mig de sista åren hon levde, för mig så raserade det den fina relationen vi haft under hela min uppväxt, men nu i efterhand så saknar jag givetvis min mormor – som den hon var innan hon blev sjuk och personlighetsförändrad.
Det här är en bok som jag tycker att alla borde läsa för den sätter verkligen perspektiv på våra familjerelationer och att man inte ska ta något för givet. Att jag sedan aldrig kan förstå mig på människor som väljer att avsluta sina liv utan en vettig anledning (som obotliga sjukdomar) och utan att prata om det med någon först – det är mitt problem. Jag hoppas att det i framtiden kommer finnas bättre psykvård – där man inte behöver vänta flera månader på att få hjälp – och att det blir ännu mer normaliserat än det är idag så att ingen är rädd för att framstå som ett “psykfall” när man mår dåligt. Om vi aldrig berättar om de som har begått självmord så kommer vi aldrig att få ut informationen om att det finns hjälp att få.
Det bästa i boken tyckte jag var bitarna om Fridas egen familj och deras fina och hälsosamma relation. Det är ett bevis på att man alltid kan vända någonting negativt till något positivt så länge viljan att kämpa vidare finns där.
Tack Bookmark Förlag för det fina recensionsexemplaret!
Om det är en bok jag ser fram emot lite extra i höst så är det Therese Lindgrens nya bok Ibland mår jag inte så bra (en titel som även hade passat in bra på mitt liv) där hon skriver om psykisk ohälsa, panikångest och väver ihop sina egna erfarenheter med fakta. Jag vill inte läsa enbart för att jag älskar Therese och det hon gör på youtube, utan för att jag själv har en Asperger diagnos och har flera personer i min omgivning som har allt från ADHD till panikångest och symptom på diagnoser som dom inte vill gå och få papper på att dom faktiskt har. Många är rädda för att bli stämplade med en diagnos, det är inte hälsosamt att tänka så.
