Dödens märken

carvethemark

Dödens märken av Veronica Roth

De måste hjälpa varandra för att överleva – eller förgöra varandra.

Cyra är syster till Ryzek, den brutale tyrann som regerar över Shotet-folket. Cyras flödesgåva ger henne en kombination av smärta och makt – vilket gör det möjligt för hennes bror att utnyttja henne för att plåga sina fiender. Men Cyra är mycket mer än bara ett vapen i sin brors händer: Hon är motståndskraftig, hon kommer snabbt på fötter, hon är smartare än han tror.
Akos är från den fredsälskande nationen Thuvhe och har en gränslös lojalitet till sin familj. Han skyddas själv av sin ovanliga gåva, men när han och hans bror fängslas av Shotet-soldater är Akos beredd att göra vad som helst för att få ut sin bror levande därifrån.

När Akos kastas in i Cyras värld verkar fiendskapen mellan deras länder och familjer oöverstiglig. De måste hjälpa varandra för att överleva – eller förgöra varandra. Ska de kunna återta kontrollen över sina flödesgåvor, och återställa maktbalansen i sin värld?

Jag måste erkänna att jag inte var så förtjust i Divergent-serien, inte för att jag inte tyckte om handlingen utan för att jag inte kände något för varken Tris eller Four. Jag tyckte helt enkelt bättre om bikaraktärerna i de böckerna (det är också anledningen till varför jag inte orkat recensera dom.) Så var däremot inte fallet med Dödens märken! Jag älskar Cyra och Akos! Jag kan identifiera mig med Cyra också för hon är en sån komplex person. Trots sin smärta är hon starkare än man först kan tro. Världen som Roth bygger upp är spännande och inte lika komplicerad som fantasy/science fiction kan kännas när man först introduceras för ett nytt universum.

Språket i boken är vackert och melodiskt så att det flyter på trots att boken är aningen för lång. Det finns en hel del lösa trådar som inte knyts ihop på slutet, men det kommer nog att bli av i nästa bok som tydligen ska bli den sista i just den här bokserien. Lagom med korta serier kan jag tycka, så hinner jag läsa alla 🙂 Det här var verkligen en bok i min smak!

Jag har tyvärr hört mycket skitsnack kring boken om bland annat racism. Är det så att man inte längre får skriva om påhittade världar där vissa folkslag anser att de är bättre än andra (även fast det inte stämmer) utan att det ska jämföras med den verkliga världens problem? Och några personer som lever med riktig smärta varje dag har stört sig på vissa (felaktigt återgivna) utlåtanden av författaren. Folk är så lättstötta nu för tiden att man blir mörkrädd. Det här var en underbar – om än lite för lång och utdragen – bok som jag verkligen tyckte om. Hoppas att det blir en fortsättning som planerat trots alla trista kommentarer.

Tack till Modernista för det fina recensionsexemplaret.

23 mars, 2017

Ordbrodösen

170309-09

Ordbrodösen av Anna Arvidsson

Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett.

I en värmländsk bruksort bor sedan århundraden tillbaka en säregen släkt. De har en stark ställning och en kraft som till varje pris måste hållas hemlig. Kvinnorna i släkten är ordbrodöser. Alba har aldrig önskat sig förmågan att styra andra människor, men accepterat att hennes framtid är utstakad. Hennes mor, mormor och mormors mor har alla fått kraften på sin artonårsdag. Inträdesprovet ska vara en ritual, inte ett verkligt test. När Alba misslyckas står alla handfallna. Ingen berättar vad de misstänker ligger bakom hennes oförmåga. Istället skickas Alba hastigt till en avlägsen släkting i Stockholm och bit för bit börjar hon själv lägga pusslet.

Men någon försöker hindra hennes sökande. Någon som inte skyr några medel för att nå sitt mål. Någon som kan få vem som helst att lyda.

Det här är en bok som jag omgående måste rekommendera för både ung och vuxen. För den är verkligen något utöver det vanliga. Jag älskar svenska böcker som har övernaturliga inslag, men där igenkänningsfaktorn trots det är stor. Magisk realism är helt i min smak. Just Ordbrodösen är så skickligt skriven att jag inte kunde lägga den ifrån mig förrän sista sidan var utläst. Kraftfulla kvinnor är alltid någon positivt och det är synd att det fortfarande inte får kännas normalt utan något extraordinärt.

Det jag tyckte bäst om var karaktärerna, som man lär känna ganska bra under kort tid, för det går sannerligen fort fram. Jag kan inte skriva så mycket mer utan att spoila en del av bokens handling, så det blir ingen lång recension även om jag tyckte om boken.

Jag hade personligen velat ha lite mer romance för Alba, för just de bitarna i boken fick jag lite fjärilar i magen av. Jag vill hemsk gärna få veta mer om kraften som ordbrodöserna har, den är svår att ta på, även om man får reda på en del av reglerna. Utöver det så måste jag erkänna att jag inte kunde låta bli att se mormor Alba från Jane The Virgin framför mig så fort jag hörde namnet, som kanske inte är ett så vanligt förnamn i Sverige? Kul med lite omväxling oavsett 🙂

Ordbrodösen är kort och gott en av få böcker som jag gärna läser mer än en gång!

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

22 september, 2016

Middagsmörker

middagsmorker

Middagsmörker av Charlotte Cederlund

Idijärvi sameby ligger undangömd i de norrländska skogarna, långt bort från all civilisation.

När sextonåriga Áilis pappa dör i cancer tvingas hon flytta dit för att bo tillsammans med sin morfar som hon aldrig tidigare träffat. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland snö och renar. Men så börjar mystiska saker hända i byn, saker som borde vara omöjliga och som bara kan förklaras med den magi som är direkt knuten till Áilis samiska arv.

Snart är hon indragen i en flera hundra år gammal konflikt, en konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar.

Jag hade ingen aning om vad Middagsmörker skulle handla om innan jag började läsa. Jag gillar att göra så ibland. Alltså inte läsa ett ord om boken förrän dess att jag redan är investerad i den. Och den här boken blev jag helt fast i från första kapitlen! Det krävs en hel del för att få mig att sträckläsa böcker nu när jag har blivit till åren, jobbar och försöker hinna med alla vardagssysslor. Det krävs alltså något alldeles extra om det ska utspela sig i vår moderna värld (eller något som liknar vår värld åtminstone) för att jag ska få den där verklighetsflykten jag är ute efter. Ofta fungerar det bara genom att förflytta historien till en annan tid eller ett annat land, men här räcker det gott med Norrland. Mer exotisk kan det inte bli än med renar, samer och oanade krafter som väcks till liv.

För de som – precis som jag – anser att Sverige är ett urtrist land att läsa om, har här fått något att bita i. Jag kan inte ärligt säga att jag skulle klara av att uttala alla samiska namn och ord korrekt, så jag hoppas få höra hur de ska låta inför nästa bok i serien.

Det finns alla de klassiska elementen i en magisk hjältesaga, en ond kraft som hotar den föräldralösa huvudpersonen Áili och hennes familj (hur kan man låta bli att tycka om hennes farmor Ráijá?), en trofast vän eller två (Olivia och vargen), ett kärleksintresse och massor med kraftfull magi. Ihop med den samiska kulturen, shamaner, jojk och det faktum att vegetarianen Áili har svårt att kontrollera sina krafter gör allt så mycket mer spännande. Jag vill veta mer om kraften, hur den fungerar och hur den drar energi från djuren. Ge mig mer!

Jag är självklart frustrerad över att behöva vänta på fortsättningen, men det är ett tecken på en bra bok. Skriv upp mig på nästa bok, jag kan börja köa redan nu!

4 juli, 2016

De sista änglarna

160430-13

De sista änglarna av Mattias Kuldkepp

De sista änglarna är berättelsen om Joanne, Inés och Richard, som tvingas samman av ödets vindar. En inre och en yttre resa påbörjas i deras strävan efter svar – svar som de desperat behöver för att förstå sig själva och för att undvika undergångens brant.

Tvillingarna Joanne och Inés är inte som andra. De har aldrig träffats eller talat med varandra, men ändå är deras öden sammansvetsade sedan födseln. De är de sista änglarna. Falskt anklagade för mord slits de från sina invanda liv och kastas ut i en svårbegriplig tillvaro där de måste kämpa för sin överlevnad.

Utanför Albuquerque i New Mexico sker samtidigt en hemsk flygplansolycka. Endast en person överlever, en okänd man som fångas på bild strax innan han försvinner spårlöst. Men vem är han? Den desillusionerade frilansjournalisten Richard Carter är säker på att han sett den okände överlevaren tidigare och beslutar sig för att göra sitt livs scoop.

Historierna om Joanne, Inés och Richard vävs samman i deras försök att finna svar, svar som de är i desperat behov av, för tiden är knapp. Men vem kan man lita på när marken under fötterna är satt i gungning?

Det tog ett tag för mig att läsa ut boken – trots att den var väldigt lättläst och det gick verkligen snabbt att komma in i handlingen – för att jag varit dålig på att läsa klart böcker nu på sistone. Nu fick jag dock tummen ur och läste igenom hela boken i ett nafs. Det var verkligen inte svårt för boken är full av dialog och handlingen flyter på nästan helt utan avbrott vilket är ovanligt. Visst kändes det lite udda att läsa en svensk bok som enbart kretsar kring icke svenskar och utspelar sig utanför Sveriges gränser. Språket känns även det amerikanskt i sig, hur de uttrycker sig. Exempelvis så säger man väl aldrig i svenskan att någon kan ”gå och knulla dig själv” när man översätter ”go fuck yourself”? Planer på att ge ut den utomlands? Den är oavsett väldigt bra skriven och verkligen på det sätt jag tycker är skönast att läsa.

Jag tyckte mycket om de båda kvinnliga huvudrollerna, Joanne och Inés, men aningen mer om Inés. Som jag ärligt talat ville läsa mer om och därför inte var så värst glad över att hon inte fick lika stort utrymme som Joanne på slutet. Något annat som jag var glad över var att här hoppade man inte fram och tillbaka i tiden utan att berätta vilket år och dag det gällde innan nästa kapitel började. Så skönt att slippa gissa. Fast det kändes lite tråkigt att man tappade så mycket tid mot slutet av boken och jag hade hemskt gärna läst något kapitel till om hur Inés och Johannes fick till det, innan vi hoppade nästan 20 år framåt i tiden.

Jag kanske bör nämna originaltiteln också, för De sista änglarna låter så mycket bättre än Efter branden i Sodom. Mest på grund av att det inte låter lika religiöst (änglar figurerar ju överallt numera inte enbart inom kristendomen), för både jag och många andra skyr religion som pesten och skulle säkert ha missat att läsa boken om vi såg den på hyllorna under det gamla namnet. Men änglar är spännande att läsa om, speciellt den här nya sortens änglar och demoner. Jag var faktiskt väldigt förvånad över hur intresserad jag var och hade gärna läst mer om hela mytologin i sig eftersom den inte alls överensstämmer med det jag läst om ämnet tidigare. Väldigt spännande skulle jag säga. Det är för övrigt långt ifrån en förutsägbar bok, man vet inte alls vad som ska hända och även fast jag inte gillar allt oförutsett så blir det som sagt väldigt spännande.

Det här är helt enkelt en bok som lyckas med att berätta en historia om bibliska väsen utan att göra det till en bok om religion i sig, det är riktigt bra gjort! Jag tyckte verkligen om De sista änglarna och rekommenderar den varmt som sommarläsning!

Kul att få läsa ännu en bok från en lokal författare. Jag bor ju också i Sollentuna/Helenelund och har annars bara läst Elisabet Nemerts böcker. Får se om jag kan få tag på fler böcker eller noveller av Mattias framöver…

Tack Ragnarök Förlag & Mattias för recensionsexemplaret.

10 januari, 2016

Lockwood & Co. – Den skrikande trappan

denskrikandetrappan

Lockwood & Co. – Den skrikande trappan av Jonathan Stroud

”Temperaturen sjönk snabbt. Spökdimma svävade runt våra vrister och skvalpade mot sofforna. Och när vi såg oss över axeln hade de första verkliga apparitionerna tagit form – skuggiga gestalter som stod mitt i entréhallen.”

I över femtio år har varenda landsände i England plågats svårt av en epidemi – av vålnader. Spöken, andar och gengångare som inte är speciellt vänliga, snarare rent livsfarliga. Antalet parapsykiska agenturer har ökat med åren, alla med samma affärsidé: att förgöra spöken. Bara barn och unga har den rätta övernaturliga förmågan när det gäller att uppsöka och förinta. Till detta används värjor, järnkedjor och magnesiumeld. Konkurrensen mellan agenturerna är stenhård.

Lucy Carlyle, en talangfull, mycket ung agent med stor ambition, anländer till London, säker på att hon ska få anställning hos en av de mest framstående agenturerna. Istället hamnar hon hos Anthony Lockwood. Hans firma befinner sig på fallrepet, men han driver den med stolthet, och utan någon vuxens närvaro. Efter att ett jobb får ett katastrofalt avslut, sinar uppdragen. Mot sin vilja måste de därför anta sin farligaste utmaning någonsin. På ett av de absolut mest hemsökta godsen i England.

Det känns som om jag bara har läst bra böcker på sistone vilket är riktigt roligt. Jag blir nästan aldrig besviken på böckerna då jag inte har alltför höga förväntningar inför dessa. Jag kände förvisso till Jonathan Stroud sedan tidigare, men hade inte läst något av honom innan jag fick boken i en goodiebag från förlaget. Handlingen var verkligen intressant och det var länge sedan jag läste en bok där ”riktiga” spöken var en del av vardagen. Jag älskar att den har en kvinnlig berättare i Lucy samtidigt som det är tre huvudpersoner med George och Lockwood i spetsen.

Boken börjar som ett sånt där irriterande tv-avsnitt där man kastas in i handlingen omgående, det händer en massa saker och sedan så handlar nästa kapitel (avsnitt) om vad som ledde upp till händelserna i första kapitlet. Det fungerar faktiskt bättre i böcker och suget att få läsa mer var minst sagt påtagligt. Det enda jag kan anmärka på är att den inte var tillräckligt läskig för mig. Den hade potential, men många dialoger klipptes av mitt i det ”intressanta” alltså det vidriga eller vad man ska säga, förmodligen till förmån för yngre läsare. Nu tycker jag att det är hälsosamt för barn att läsa just skräcknoveller (själv läste jag tonvis men spökhistorier när jag var liten – När fan flådde smeden och Häxdopet var favoriter!) så Stroud borde kryddat berättelsen med ytterligare hemskheter för oss äldre läsare.

Älskar att det inte finns någon romans i boken och att huvudpersonen inte är en sån där underbart söt och speciell tjej som de ofta tenderar till att vara, Lucy är speciell, men för att hon kan det hon kan. Att den småfeta karaktären George förutom att han är tjock är rätt odräglig känns inte så kul. Varför måste den tjocka alltid vara tråkig och elak eller glad och rolig? Lockwood känns inte som om han har någon speciell karaktär i den här boken utan påminner mest om klassiska detektiver som exempelvis Sherlock Holmes. Väldigt spännande var den oavsett och jag bet lite på naglarna 8vilket jag annars aldrig gör, så det är ett gott tecken! Jag kommer helt klart att fortsätta att följa den här serien och rekommenderar den varmt.

Tack B. Wahlströms för recensionsexemplaret.

26 juli, 2015

Oceanen vid vägens slut

av Neil Gaiman

Minnets trådar drar oss in i ett sedan länge glömt händelseförlopp där en liten pojke stod öga mot öga med förgörande ondska och fann den vackraste vänskap man kan önska.

En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Jag hade ingen aning om vad den här boken skulle handla om när jag först plockade upp den. Jag var i behov av en bok att läsa på pendeln och den här råkade stå närmast till hands i min bokhylla. Vilken värld jag kastades in i! Det är exakt sådana här böcker jag letar efter, magiska, spännande böcker som låter läsaren besöka en värld som är mer än vår egen. Neil Gaiman är bra på just detta även fast jag inte varit överförtjust i hans böcker så gillade jag Stardust och Coraline.

Den har just den typ av berättande som gör att man lättare förälskar sig i boken. Där en person berättar om något speciellt som hände när personen var ung och man då förflyttas bakåt till den tidpunkten och sedan knyts historien ihop på slutet genom att vi kommer tillbaka till nutid. Det är en lättsam bok som verkligen känns tungt att ha läst ut. Det här är en sån där bok som man måste uppleva själv för att förstå varför den är så bra.