Theo är tillbaka i ett nytt äventyr i bästa Da Vinci-kod-stil!

Till sin fjärde serieroman om Theos ockulta kuriositeter har Ola Skogäng tagit hjälp av tecknarkollegan Daniel Thollin. Tillsammans presenterar de här den första delen av tre i ett grandiost magnum opus, kallat Deus Ex Machina.

På botten av sjön Väsman, utanför Ludvika, vilar en hemlighet som får betydelse för hela mänsklighetens framtid. För att rädda jorden från undergång måste Theo och hans kompanjon Max ta till alla medel för att lösa gåtan innan det är för sent.

Theos ockulta kuriositeter Ockultkännaren och brunbjörnen Theo är egentligen en människa som blivit utsatt för en förbannelse. Tillsammans med sina vänner Max, Felicia, Madam Helga, Greta Garbo och Emanuel Swedenborg löser han brott som inga andra klarar av.

Till att börja med måste jag säga att jag föredrog när albumet var häftat, gillar inte att läsa serier i inbundet format. Men bortsett från det så är jag minst lika glad över att få ett nytt album i mina händer. Theo är en av mina favoritfigurer och jag tycker att den blev ännu bättre med Thollins hjälp. Första delen är fantastiskt spännande och jag får mysiga Hellboy-vibbar av tempel och faror som lurar i mörkret. Ser mycket fram emot nästa album. Det enda negativa är att de är lite korta och att man måste vänta på pass länge på nästa del.

Deus Ex Machina: Fadern | Ola Skogäng & Daniel Thollin | 110 s. | Ekholm & Tegebjer. | 2013

Hungerhuset avLoka Kanarp & C/M Edenborg

Hungerhuset är en kuslig spökhistoria berättad i skarpa, vackra bilder.

Systrarna Elsa och Fredrike vantrivs hos sina fosterföräldrar i villaområdet. Trots de vuxnas varningsord ger sig flickorna av för att hitta ett förfallet ödehus som ligger djupt inne i skogen. Systrarna anar inte att huset väntar på dem, med en hunger som hotar att utplåna dem.

Hungerhuset är en kuslig spökhistoria berättad i skarpa, vackra bilder. Den handlar om systerskapets närhet och fiendeskap, och om en kärlek som trotsar döden.

Jag gillar stilen och karaktärerna men jag kunde inte riktigt ta till mig historien. För mig var det inte så skrämmande. Jag har sett det här förut, läst det förut. Den hade skrämmande scener, men jag tyckte att slutet var det bästa och hade gärna sett mer av det.

Tummelisa eller den andra vildmarken av Matilda Ruta

Med sirliga akvareller och uppkäftigt tusch målas den nya vildmarken och den nya värden för Tummelisa.

Efter H C Andersens Tummelisa från 1835 har Matilda Ruta gjort en hård och genomträngande grafisk roman. Originalets berättelse har styrts om och Tummelisa har blivit subjekt. Genom att skärskåda klassiska manliga generationsromaner har Matilda tagit språket och gett det till Tummlisa som spottar, lever i smuts, tänker, agerar och slåss själv.

Med sirliga akvareller och uppkäftigt tusch målas den nya vildmarken och den nya värden för Tummelisa. Hon blir sin egen och anpassar sig inte till någon. I prunkade miljöer anfaller Tummelisa sina motståndere på det sätt man önskar att hon alltid hade haft modet till.

En väldigt genomförligt målad serie med stundtals även väldigt konstnärlig text. Trots de fina bilderna så är det här verkligen ingen serie för mig. Det finns inget underhållande i serien, manuset känns ointressant bortsett från några våldsamma ändringar i historien som jag inte tyckte var så pjåkiga. En historia och serie som faller platt på brist på entusiasm och tanke på läsaren. Den känns inte riktad till mig helt enkelt.

Maran av Lina Neidestam

Maran är en del i Femisex, Kolik förlags bokserie för för feministisk erotik.

Nora har bestämt sig för att skriva den stora generationsromanen, men sommar blir inte som hon tänkt sig. Den norrländska ensamheten är för stor, skrivkrampen är för svår och den fäbodvall hon hyrt visar sig dessutom vara hemsökt. Medan hon stirrar sig blind på det vita pappret, dras hon ut i en hallucinatorisk malström av erotiska folksagor, där gränsen mellan dröm och skrivmaskin suddas ut. Men när skymningen faller vaknar ett urgammalt väsen till liv, och nere i byn viskas det att en mara börjat hemsöka trakten.

Maran är en grafisk roman som kokar av lust, ett serieäventyr som dyker rakt ner i den svenska folktron. Den är en erotisk Decamerone fylld av kåta kolare, hejdlösa huldror och värmländska varulvar, allt skildrat med skamlös humor och förtrollande vackra bilder. Maran är en modern myt för förtappade folklorister och storstadens sagotörstande massor, det är en monstruöst burlesk bildorgasm, men samtidigt en djupt litterär skapelse. Och kanske är det till och med en generationsroman.

Hade sett fram emot den här sedan jag fick se delar av den på Linas blogg och jag blev verkligen inte besviken när jag på bokmässan fick boken i mina händer, signerad och fin. Teckningarna är fantastiska. Snuskiga och riktigt jävla bra. Serien i sig är även den helt underbar med mina favoriter från svenska folktron. Det enda som saknades var trollen. Men det kommer väl mer sånt här Lina? Det måste det! Du är en av få som kan rita så här fina serier med snusk utan att det blir hjärndöd porr. Gillar att det är killarna som är objekten och att tjejerna tar för sig.

I dödsskuggans dal av Ola Skogäng

Tredje albumet om i serien Theos ockulta kuriositeter.

I denna den tredje boken om den antikvitetshandlande björnen Theo samlas de länge efterfrågade episoderna som publicerades i tidningen Nemi mellan åren 2007-2009.

Med 50 nytecknade sidor väver Ola Skogäng in dessa episoder i en längre kringhistoria som utspelar sig på ett mentalsjukhus.

Då jag redan läst det mesta i tidningen Nemi så är episoderna inte nya för mig men i och med kringhistorien som väver samman dem så var det en fröjd att få läsa om dom. Teckningarna är toppen som vanligt och jag hoppas på mycket mer serier från Skogäng. Theo är en underbar karaktär.