Idag är allt av Nicola Yoon

En roman om att aldrig riktigt duga för sina föräldrar, om att veta att man inte får stanna i landet man är född i – men också om kärlek som uppstår när man minst anar det och om hur varje litet val kan få stora konsekvenser.

Natasha: Jag tror på vetenskapen, på fakta. Inte på ödet eller på drömmar som ändå aldrig kommer att slå in. Jag är garanterat inte en tjej som träffar en söt kille på en New York-gata och blir kär i honom. Särskilt inte när jag och min familj bara har tolv timmar kvar i landet innan vi blir utvisade till Jamaica. Min historia handlar inte om att bli kär.
Daniel: Jag har alltid varit den skötsamma sonen, den duktiga studenten som alltid lever upp till mina föräldrars förväntningar. Aldrig poeten. Eller drömmaren. Men när jag ser henne glömmer jag allt annat. Något med Natasha får mig att tro att ödet har fantastiska planer för oss två.
Universum: Varje sekund av våra liv för oss fram till en särskild stund. Miljoner framtider ligger framför oss. Vilken av dem ska bli sann?

Som ni kanske vet så tyckte jag inte om Ingenting och allting, då det kändes som om man som läsare blev lurad, varför kan jag inte säga utan att spoila boken men ni som läst den förstår nog vad jag menar. Den här boken tyckte jag desto bättre om och omslaget var verkligen ett av de snyggaste på länge! Nu fanns det inget som bryter mot bakgrunden, som hjärtat på den förra boken. Designen speglade även innehållet bra och det är en berg- och dalbana av känslor från första till sista kapitlet. Yoon låter huvudpersonerna i sina böcker spegla henne själv då de hittills har varit både asiater, afroamerikaner och jamaicaner. Det är skönt att få läsa om något annat än de stereotypiskt vita kvinnliga huvudpersonerna som är med lite väl ofta. Jag gillar Natasha och Daniel är en sådär perfekt imperfekt kille som man inte kan låta bli att tycka om. Att ha var och vartannat kapitel berätta om en sidokaraktär gör berättelsen mer levande och det gör en hel del att man får ta del av deras sätt att tänka. Det gör även de mindre sympatiska karaktärerna älskvärda på ett sätt. Hur som haver så var jag glatt överraskad och jag gillar verkligen hur Yoon skriver även om jag ogillade den förra bokens andra halva. Den här är jämn och spårar inte ur mot slutet, snarare tvärtom. Den blev bättre.

Kärlek stark nog att dö för.

“Vi kanske inte kan förutsäga framtiden, men vissa saker går ändå att förutspå. Som att jag kommer att bli kär i Olly. Och att det kommer att sluta i katastrof.”

Maddy lider av en extremt ovanlig sjukdom som i princip innebär att hon är allergisk mot världen. På sjutton år har hon aldrig varit utanför huset. Hon fördriver sina dagar med att plugga på distans, umgås med sin mamma och sköterskan Carla och läser mängder av böcker.

Så en dag flyttar den jämnårige Olly in i huset bredvid – svartklädd, graciös som en katt och med ögon blåa som Atlanten. Fascinerade betraktar de varandra från varsitt fönster. Men när de börjar chatta och lär känna varandra på riktigt inser Maddy att hon måste få träffa honom, vilka riskerna än är. För vad är egentligen livet värt om man aldrig får veta hur det är att älska någon på riktigt?

Det här var verkligen en bok för mig, en person som vägrade att lämna huset under flera år – jag gick bara ut för att hämta posten – och för en person som har varit så pass isolerad så kan jag relatera till Maddy, men även störa mig något enormt på historien.

Den börjar bra och jag är lite av en sucker för omöjlig kärlek, men så ska det till en twist i slutet som i min (och många andras) mening förstör mer än den hjälper boken. Det känns inte som om författaren kunde skriva en hel ungdomsbok om en sjuk/handikappad person utan var tvungen att hitta på något för att få ut Maddy från sin bubbla istället för att berätta en tragisk historia om en obotligt sjuk tjej. Boken är för övrigt full av plot holes när det kommer till allergierna, saker som händer och man får inte reda på så mycket om sjukdomen som jag hade hoppats. Det förstörde boken för mig, men upp till twisten så var den riktigt bra skriven, hade intressanta karaktärer som jag tyckte bra om och ville veta mer om. Illustrationerna är så fina och omslaget är en av mina personliga favoriter under 2016 (även om jag stör mig på det röda hjärtat i mitten.)

Tack Bonnier Carlsen för det fina recensionsexemplaret.