Kaplanen är fostrad att frukta vildmarken. Gud har satt människan på jorden för att kristna det vilda och odla jorden och göra den bördig och fruktsam. Allt, som i utmarkerna är, är mörker och fara. Djävulens påfund. Där gömmer sig bara vittror och rövare. Och nu kaplanen själv, på flykt undan människornas ondska.
Människans och skogens rötter går djupt.
Med en urna i famnen anländer en kvinna till ett tyst hus i en stor skog. När den sista burken av mammans lingonsylt är slut, är det dotterns tur att vara äldst i familjen.
Arvejord är en förtrollande episodroman om människoöden i en liten österbottnisk by. Under fyra århundraden prövas invånarna av krig, farsoter, svält och sorger och deras relation till platsen där de bor skiftar och lever. Skogen är en vildmark att tämja, en visthusbod, en tillflyktsort, ett uttryck för folksjälen, landets gröna guld och ett rum för själen.
Men oavsett hur människorna ser på den är skogen, och platsen, evig.
Arvejord handlar om plats, tillhörighet och samhörighet. Det är inte bara människan som har rötter i landskapet – landskapet har djupa rötter i oss.
Det här är en berättelse som växer allt eftersom man läser. Det tog ett tag att komma in i den, men när jag väl förstod kopplingarna mellan de olika delarna så blev det riktigt bra. Jag tyckte bättre om vissa delar och personer än andra, men det här är i slutändan en unik och riktigt djup berättelse om familj och relationen vi har till jorden vi lever på. Lite övernaturligt också vilket alltid gör böcker bättre i min mening. Rekommenderas varmt!
Boken finns hos: Bokus
