Den vidunderliga kärlekens historia

160506-02

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

Det är inte bara hans kärlek som är vidunderlig – utan också han själv, Hercule Barfuss.

Alltsedan Hercule föddes på ett glädjehus i Königsberg 1813 har han väckt människors fasa med sin vanställdhet. Han är också döv, och dvärg, men han har fått en sällsynt gåva – förmågan att läsa andras tankar. Den kommer att skänka honom ett våldsamt och märkligt öde, och farliga fiender…

Vi följer Hercule till kloster och dårhus, till Vatikanen och varietésällskap, Swedenborgianer och salonger, och får också inblick i framväxten av de dövas språk. Men först och främst är romanen en förunderlig och gripande kärlekshistoria. Hercule Barfuss glömmer aldrig den flicka som föddes på bordellen samma natt som han, och samhörigheten med henne, Henriette Vogel, blir ledstjärnan för hela hans liv.

Jag måste börja min recension med att skriva om hur fruktansvärt besviken jag blev på den här boken. Det var inget fel på själva historien eller karaktärerna i sig, utan det var allt ordbajsande som segade ner hela berättelsen som gjorde att jag nästan la ner boken. Totalt irrelevanta karaktärer får flera sidors utrymme innan de passerar förbi i Hercule’s liv. Det var hemskt att traggla sig igenom texten och det hände mer än en gång att jag bara hoppade över vissa delar som enbart innehöll vissa karaktärers vanföreställningar kring sin religion eller något annat som upprepats flera gånger under handlingens gång. Det som många ser som välskrivet, ser jag som enbart som pretentiöst ordbajsande. Det kan fungera väldigt bra i vissa typer av berättelser, men nu blev det lite för filosofiskt och ärligt talat så tycker jag inte att Vallgren skriver så att det blir intressant. Det blir tyvärr väldigt opersonligt med mycket miljömålning och det ökar inte suget efter att läsa klart boken.

Men som sagt, jag tyckte om själva historien, som var väldigt fin, med Hercule och hans Henriette. Det är nästan enbart när handlingen kretsar kring de två som jag tyckte om boken. Det fanns några andra delar som var lite mer grafiskt beskrivna – sex, död och våld livar alltid upp en segt skriven bok – som jag också tyckte om, men sen återgick det till de tråkiga karaktärernas inre monologer om gud, liv och död. För en ateist så kan detta inte bli mindre läsvärt. Jag som älskar böcker och film som utspelar sig på 1800-talet blev så besviken över hur lite det känns i boken som just det århundradet. För övrigt har jag alltid varit  fascinerad av historien om Skönheten och odjuret (där odjuret oftast är en man förstås, för vem kan älska ett kvinnligt odjur?) Fast efter att ha sett många versioner både på franska och engelska, samt läst böcker baserade på sagan, så hamnar den här inte högt upp på min lista.

betygbetygbetygbetygbetyg
Titel: Den vidunderliga kärlekens historia | Författare: Carl-Johan Vallgren | Genre: Skönlitteratur, Historia, Kärlek | Förlag: Månpocket | Format: Pocket | Sidantal: 352 | Utgivningsår: 2002

En man som heter Ove

En man som heter Ove

En man som heter Ove av Fredrik Backman

En roman om kärlek, ordentliga verktyg och vikten av att alltid köra Saab.

Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt!

Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

Jag kan börja med att erkänna att jag är en solklar Ove och har massor med saker som jag stör mig på hos mina grannar. Det värsta jag vet är folk som röker när de bor i lägenhet och det stinker ner hela huset och gör att man inte kan vara på balkongen eller ha sina fönster öppna. Så jag älskar allt som Ove har för sig i boken och är helt på hans sida – utom när det kommer till det tekniska förstås – och jag älskar katter så där är vi inte lika.

Jag är väldigt sen med att läsa den här bästsäljaren, men jag brukar hålla mig ifrån just böcker som “alla” anser är SÅ bra, då jag blir så besviken efter att ha haft skyhöga förväntningar. Nu är det så att det enda som gjorde mig besviken var att boken tog slut.

Förutom att Oves historia var underbar att läsa – då jag verkligen tycker om hur Backman skriver – så blev jag förvånad av hur tragisk och ledsam den ändå var. Humor och feel-good? Den fick mig att gråta. Och den där katten som Ove träffar på var helt fantastisk också. Tror inte att jag tyckte illa om en enda karaktär (som man inte skulle tycka illa om alltså.) Det här är en av de bästa svenska böckerna jag har läst och Ove var en frisk fläkt i denna värld där många inte lyfter en hand för att fixa något själv.

betygbetygbetygbetygbetyg
Titel: En man som heter Ove | Författare: Fredrik Backman | Genre: Feel-good, Humor, Livsöde | Förlag: Månpocket | Format: Pocket | Sidantal: 347 | Utgivningsår: 2012

Oceanen vid vägens slut

oceanen

Oceanen vid vägens slut

av Neil Gaiman

Minnets trådar drar oss in i ett sedan länge glömt händelseförlopp där en liten pojke stod öga mot öga med förgörande ondska och fann den vackraste vänskap man kan önska.

En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Jag hade ingen aning om vad den här boken skulle handla om när jag först plockade upp den. Jag var i behov av en bok att läsa på pendeln och den här råkade stå närmast till hands i min bokhylla. Vilken värld jag kastades in i! Det är exakt sådana här böcker jag letar efter, magiska, spännande böcker som låter läsaren besöka en värld som är mer än vår egen. Neil Gaiman är bra på just detta även fast jag inte varit överförtjust i hans böcker så gillade jag Stardust och Coraline.

Den har just den typ av berättande som gör att man lättare förälskar sig i boken. Där en person berättar om något speciellt som hände när personen var ung och man då förflyttas bakåt till den tidpunkten och sedan knyts historien ihop på slutet genom att vi kommer tillbaka till nutid. Det är en lättsam bok som verkligen känns tungt att ha läst ut. Det här är en sån där bok som man måste uppleva själv för att förstå varför den är så bra.

 

betygbetygbetygbetygbetyg0
Oceanen vid vägens slut | Neil Gaiman | 223 s. | Pocket | Månpocket | 2014

På stort alvar: Noveller

På stort alvar av Johan Theorin

Spökhistorier, kriminalgåtor, skräckberättelser och skrönor från Öland

15 spökhistorier och kriminalgåtor, skräckberättelser och vilda skrönor – alla med det sägenomspunna Öland som spelplats. I På stort alvar samlar Johan Theorin de kortare berättelser han genom åren skrivit om Öland, och lägger till flera nya. Novellerna utspelar sig på det öde alvaret, vid kusterna och ute på den nyckfulla Östersjön. Många av dem har skutskepparen Gerlof Davidsson i huvudrollen, en gammal bekant från romanerna Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge.

Vi möter osaliga döda, kusliga hundar, mordiska svanar, döende arkeologer, vettskrämda turistguider, nakna ålfiskare och många andra minnesvärda figurer. Novellsamlingen är en fantasifull och underhållande hyllning till den öländska berättartradition som Johan Theorin själv växte upp med och som utgjort en fruktbar mylla för hans författarskap.

Jag har tyvärr bara haft nöjet att läsa Sankta Psyko som jag älskade! Jag har sparat det bästa till sist, Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge och den senaste Theorin-boken. Bra noveller är svåra att skriva och ännu svårare att läsa om man inte är förtjust i det korta formatet. Jag tycker om noveller och bland de bättre är Stephen King och John Ajvide Lindqvist  när det kommer till skräck eller bara i ren allmänhet. Dock blev jag lite besviken på Theorins noveller. De jag gillade var den om ålfiskaren, Utgrävningarna i Rälla ödekyrka, Grenverk, Gropen och Kyrkväktaren. Så boken är värd att läsa enbart för dom och de fina bilderna.

betygbetygbetygbetygbetyg
På stort alvar | Johan Theorin| 262 s. | Månpocket | 2013