Desto fler böcker jag läser i serien, desto mindre tycker jag om Emma, hon är svår att identifiera sig med och känns osympatisk och ytlig. När hon även fått Krille på kroken och hon kan lämpa över det största ansvaret för barnen på Nyllet, så hoppas jag att hon snart lägger ner sitt kärleksliv och bara fokuserar på arbetet. Det är ändå det hon är bäst på och brinner för. Jag skulle gärna vilja lära känna Emma mer på djupet i kommande böcker och få reda på vad det är som hindrar henne från att knyta an till en partner. Just i Mytomanen så handlar det den här gången om unga pojkar och övervåld vilket kanske inte är det mest intressanta ämnet om ni frågar mig, men det är aktuellt och handlingen flyter på lika bra som vanligt. Det är riktigt spännande. Den jäkla cliffhangern i förra boken gör sig påmind mellan var och vartannat kapitel i Nyllets terapisessioner, men det känns inte som om vi får något riktigt svar på vad som hände. Så det tillsammans med ännu en cliffhanger på slutet gör att jag inte är lika förtjust som i de tidigare böckerna. Det är en solklar sträckläsningsbok dock och även om jag är kritisk till vissa aspekter så blir böckerna bara bättre och bättre skrivna och det är en av få deckarserier som jag längtar efter att få läsa mer av!
Tack så hemskt mycket Bookmark förlag för det fina recensionsexemplaret!
