Jack

m-varken-mer-eller-mindre

Jack av Christina Lindström

Vi spelar Counterstrike och skrattar, och resten av natten ligger vi under Frejas rödprickiga, svala påslakan och kysser varandra. Hennes haka blir öm av min skäggstubb.

Jack är den snygga och coola killen, som är grym på innebandy och får alla tjejer han vill ha. Freja har en lite för stor näsa, en rosa stickad mössa och tycker om att titta på sälar. De är ett omaka par på papperet, men när de träffas i ett badrum på en fest kan ingen av dem värja sig. De faller handlöst för varandra och allt känns helt rätt.

Men så hinner Jacks historia ikapp dem. I grundskolan var han en mobbare och han har ett förflutet inom nazistiska rörelser. Jack har förändrats, men för Freja blir det snart obehagligt uppenbart att Jack inte är den hon trodde att han var.

Det är lustigt det här med böcker skrivna av kvinnliga författare som kretsar kring manliga huvudkaraktärer. Genom hela boken så fick jag känslan av att Jack var en tjej. Det var något med sättet hen tänkte på och formulerade sig, som kändes långt ifrån hur killar i den åldern fungerar. Skönt med en annorlunda kille, men i mitt huvud så är Jack en tjej med snopp. Freja är även hon en väldigt konstig filur, ingen jag skulle vilja umgås med då hon har på tok för starka principer och är man inte med henne så är man emot henne. Jag gillade hur boken var skriven och den var extremt lättläst, lagom bra helt enkelt.

betygbetygbetygbetygbetyg
Titel: Jack | Författare: Christina Lindström | Genre: Unga vuxna | Förlag: B. Wahlströms | Format: Lånebok | Sidantal: 267 | Utgivningsår: 2016

Den vidunderliga kärlekens historia

160506-02

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

Det är inte bara hans kärlek som är vidunderlig – utan också han själv, Hercule Barfuss.

Alltsedan Hercule föddes på ett glädjehus i Königsberg 1813 har han väckt människors fasa med sin vanställdhet. Han är också döv, och dvärg, men han har fått en sällsynt gåva – förmågan att läsa andras tankar. Den kommer att skänka honom ett våldsamt och märkligt öde, och farliga fiender…

Vi följer Hercule till kloster och dårhus, till Vatikanen och varietésällskap, Swedenborgianer och salonger, och får också inblick i framväxten av de dövas språk. Men först och främst är romanen en förunderlig och gripande kärlekshistoria. Hercule Barfuss glömmer aldrig den flicka som föddes på bordellen samma natt som han, och samhörigheten med henne, Henriette Vogel, blir ledstjärnan för hela hans liv.

Jag måste börja min recension med att skriva om hur fruktansvärt besviken jag blev på den här boken. Det var inget fel på själva historien eller karaktärerna i sig, utan det var allt ordbajsande som segade ner hela berättelsen som gjorde att jag nästan la ner boken. Totalt irrelevanta karaktärer får flera sidors utrymme innan de passerar förbi i Hercule’s liv. Det var hemskt att traggla sig igenom texten och det hände mer än en gång att jag bara hoppade över vissa delar som enbart innehöll vissa karaktärers vanföreställningar kring sin religion eller något annat som upprepats flera gånger under handlingens gång. Det som många ser som välskrivet, ser jag som enbart som pretentiöst ordbajsande. Det kan fungera väldigt bra i vissa typer av berättelser, men nu blev det lite för filosofiskt och ärligt talat så tycker jag inte att Vallgren skriver så att det blir intressant. Det blir tyvärr väldigt opersonligt med mycket miljömålning och det ökar inte suget efter att läsa klart boken.

Men som sagt, jag tyckte om själva historien, som var väldigt fin, med Hercule och hans Henriette. Det är nästan enbart när handlingen kretsar kring de två som jag tyckte om boken. Det fanns några andra delar som var lite mer grafiskt beskrivna – sex, död och våld livar alltid upp en segt skriven bok – som jag också tyckte om, men sen återgick det till de tråkiga karaktärernas inre monologer om gud, liv och död. För en ateist så kan detta inte bli mindre läsvärt. Jag som älskar böcker och film som utspelar sig på 1800-talet blev så besviken över hur lite det känns i boken som just det århundradet. För övrigt har jag alltid varit  fascinerad av historien om Skönheten och odjuret (där odjuret oftast är en man förstås, för vem kan älska ett kvinnligt odjur?) Fast efter att ha sett många versioner både på franska och engelska, samt läst böcker baserade på sagan, så hamnar den här inte högt upp på min lista.

betygbetygbetygbetygbetyg
Titel: Den vidunderliga kärlekens historia | Författare: Carl-Johan Vallgren | Genre: Skönlitteratur, Historia, Kärlek | Förlag: Månpocket | Format: Pocket | Sidantal: 352 | Utgivningsår: 2002

Betvingade

betvingade

Betvingade av Simona Ahrnstedt

Betvingade är en storslagen kärleksroman där man möter ett medeltida Sverige fyllt av riddare, tornerspel, slott och herresäten.

Östergötland 1349

Stormannadottern Illiana har gått till en skogstjärn för att bada då hon blir överfallen. Ett tygstycke träs över hennes nakna kropp och hon fraktas till en okänd plats. När tyget tas bort ser hon en mörk, skäggig man som sitter och betraktar henne.

Han, riddare Markus, väntar på en utsedd byflicka som ska göra honom sällskap för natten men till sin förvåning kommer hans soldat med fel kvinna. Inte bara är flickan framför honom mager, blek och tanig, han märker också snabbt att hon kommer från en fin familj. Han bestämmer sig för att eskortera henne hem men under färden stöter de på flickans bröder och en olyckshändelse gör att en av dem dör.

Markus blir förd till Illianas gård där han blir upphängd i kättingar och torterad av hennes far. Räddningen blir kung Magnus Eriksson som kommer och avbryter tortyren. Illianas familj anser dock att Illiana är skändad eftersom hon hittats naken tillsammans med en man och därför är oanvändbar för giftermål. Kungen har nu inget att annat val än att tvinga Markus att gifta sig med Illiana …

Jag såg verkligen fram emot att få läsa den här boken, för jag älskade verkligen Överenskommelser. Simona skriver verkligen på ett sätt som tilltalar min inre, gammaldags kvinna – den som helst hade velat leva för hundratals år sedan och tvingas gå klädd i klänning och bli uppvaktad eller våldförd av bryska män (ja, kanske inte våldförd men man vet ju hur det var förr i tiden – och hur det fortfarande är i vissa länder…)

Jag kommer aldrig att tycka om män som sätter på kvinnor lite här och var utan att vara känslomässigt involverade, det är jobbigt att läsa om men visst är det lite skönt att få läsa om sådana som börjar bete sig som män ska bete sig i min mening. Trygga och stabila och trogna till sin one and only. Man blir  varm i hjärtat och önskar att alla sådana män ska bättra sig.

Illiana är ingen jag identifierar mig med till en början, hon är mager och ganska inskränkt som kvinnor var förr men växer allt mer för var sida. Hon är inte alls svag och man känner verkligen med henne. Markus är inte så som jag gillar mina män, men jag ser det som Illiana ser i honom i slutet.

Jag älskar kärlek. Vem älskar inte kärlek? Det fanns massor i Överenskommelser och i Betvingade finns det ännu mer. Jag fastnar och kan inte sluta läsa. Det går bara inte. Vill bara ha mer! Jag tuggar i mig allt som Simona får ner på papper. Hon är trevlig, snygg och vet precis vad såna som jag vill läsa om. En av mina favoritförfattare på 2000-talet! Grämer mig något över att jag inte har ett signerat ex i min samling då jag har träffat henne två gånger utan att våga mig på att fråga.

Längtar ihjäl mig efter De skandalösa, den tredje och avslutande boken om slottet Wadenstierna.

Recensionsex från Damm Förlag

betygbetygbetygbetygbetyg

Titel: Betvingade | Författare: Simona Ahrnstedt | Genre: Romance, Historisk | Förlag: Forum | Format: Inbunden | Sidantal: 356 | Utgivningsår: 2012 | Köp boken: Bokus

Förr eller senare exploderar jag

faultinourstars

Förr eller senare exploderar jag av John Green

Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.

Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig – det är vetskapen om att hon ska dö).

Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.

Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.

Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.

Jag hade missat all hype kring Förr eller senare exploderar jag (eller The Fault in Our Stars som är orginaltiteln) så jag läste boken utan några som helst förväntningar. Jag visste inte ens vad den handlade om annat än huvudpersoner med cancer.

Och även om boken är så mycket mer än så, så kan jag inte annat än störa mig på att det är just en cancerbok. Jag avskyr cancerböcker! Kanske har det att göra med att jag inte gillar att bli deprimerad och ledsen när jag läser – läsandet är en flykt från verkligheten för mig.

Med det sagt så ska jag även säga att jag inte avskyr den här cancerboken. Jag föll inte lika hårt för den (men av det jag förstått så förtjänar den några omläsningar, kanske på engelska också) som de flesta andra jag pratat med. Men som jag sa, läsandet är en flykt från verkligheten för mig och även om boken är sorglig så är den även vacker och rolig och tänkvärd och mycket mer.

Vilket gör att jag vill att Hazel och Augustus ska finnas, oavsett om de är sjuka eller ej. De känns lite för bra för att vara sanna, för smarta, för underbara. All beauty must die. För det är ju det som jag gärna blundar för, inte cancer och misär, utan det faktum att vi alla kommer att dö. Vi är alla döende med olika mängd tid tilldelade. Man hoppas ju alltid att en själv och sina älskade ska ha turen att få de längsta livsljusen (som i min favoritsaga när jag var liten.)

Nu fastnade jag oavsett mitt ointresse för den här typen av bok som klister för just den här boken, för den är så mycket mer än så. De finns säkert dom som inte får någon känsla för boken, men det här är för mig en bok som jag älskade och tyckte var obehaglig. Jag levde mig in i boken så pass att jag identifierade Gus med min egen pojkvän och Hazel med mig själv även om vi i grunden inte är ett dugg lika (jag älskar V För Vendetta!) Då kan man förstå att det blir lite jobbigare att läsa boken.

Jag kan skriva hur mycket som helst om vad jag älskade med var och en av karaktärerna – jag tyckte nästan om Van Houten, denna sorgliga och tragiska person. Som fungerade som en bra kontrast till Hazels föräldrar.

Men nu ska jag hålla mig kort. Livet går vidare. Den här boken kommer att bestå.

En hälsning till de svenska läsarna:

Recensionsex från Bonnier Carlsen