Maze runner – i dödens labyrint av James Dashner
När Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting, bara sitt eget namn.
När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett stort område som omges av höga stenmurar.
Allt de vet är att dörrarna till en enorm labyrint som omger dem öppnas varje morgon, och varje kväll stängs de. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas dessutom varje natt. På något sätt måste de försöka hitta ut, men hur?
Då händer något oväntat – Teresa skickas dit. Hon är den första tjejen någonsin som kommit. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Vad betyder det? Kan hon vara till hjälp när de ska försöka ta sig därifrån levande? Och vem vet vilka svar som väntar där ute ?
Jag läste boken efter att jag såg filmen – som jag för övrigt älskade – och det är inte alltid som filmen än bättre än boken, men i det här fallet så föredrog jag filmen. Den enda karaktären i boken jag tyckte om var Chuck, alla andra känns så platta och tråkiga, speciellt Thomas. Minho är också en intressant karaktär, men tyvärr får man inte lära känna dom i boken, det finns kanske inte så mycket att lära känna med tanke på att de inte har några minnen. Men lite snålt med karaktärsskildringar tycker jag. Theresa är också ensam tjej bland en massa killar, men det är tydligen inget problem i Maze runner vilket bara känns konstigt.
Sen tycker jag om när man inte får all information direkt utan måste läsa vidare för att få svar på sina frågor, men i just Maze runner så blir det bara ett stort irritationsmoment när man bombarderas med slang som man inte förstår och som inte förklaras direkt. När det väl gör det så har man glömt bort i vilket sammanhang det användes tidigare om man inte bläddrar tillbaka och läser om kapitlet. Man ska inte behöva läsa om kapitel i en bra bok.
Det är en underhållande bok som jag definitivt kommer att läsa fortsättningen på och jag är en sucker för dystopier så…
