Diabolic av S.J. Kincaid

Diaboler är hänsynslösa. Diaboler är livsfarliga. Inte ett spår av mänsklighet återstår hos dem. Eller?

Nemesis är en Diabol, en varelse med mänskligt utseende, mänskligt DNA, men manipulerad och programmerad till att bara bry sig om sin ägares välmående. I Nemesis fall är det Sidonia, dottern i en av galaxens högst uppsatta familjer. Flickorna växer upp sida vid sida – den ena människa, den andra livvakt.

Men så kräver kejsaren Sidonias närvaro i det kejserliga palatset, som ett sätt att utpressa hennes pappa. Det enda sättet för Nemesis att skydda Sidonia nu, är att ta hennes plats. Omgiven av korrupta politiker och bortskämda rikemansbarn måste hon lära sig att se ut och uppföra sig som en fin dam. En svår uppgift, när man är framavlad för att döda.

Men när rymdimperiet hotar att falla sönder upptäcker Nemesis att hon trots allt har en human sida, som vida överträffar den hos personerna hon omges av. Bland intriger, svek och förräderi är kanske hennes förmåga att älska det som kan rädda såväl henne som hela imperiet.

Det här känns helt enkelt som en bok om en person med Asperger. Eftersom jag själv har diagnosen så kan jag relatera till Nemesis på en helt annan nivå än ni som inte har varit lika känslokalla som vi två. Nu är inte jag genetiskt manipulerad till att vara det ultimata vapnet, men mentalt sett så är det ganska likt. 🙂

Själva händelseförloppet i boken är dessvärre ganska förutsägbart och jag anade hur det hala skulle sluta redan i bokens början. Det ges hints till detta lite här och var som man kan läsa av. Det finns givetvis en kärlekshistoria/triangel med i boken och jag tyckte det kändes lite malplacerat, men ändå rätt trevligt att läsa om.Fast jag hoppades nästan mer på ett samkönat par i denna bok än det vi fick. Det hade känts mer rätt på något vis… Men vad vet jag som gillar killar!

Oavsett så fastnade jag totalt i den här världen och jag hade mer än gärna läst mer om Nemesis och vad som kommer hända med deras universum.