Eli är en av mina nya favoriter och den här boken var helt underbar att läsa! Både i fysisk form när jag låg ute på landstället utanför Rånäs i Roslagen, och som ljudbok när jag målade om hallen och var ute och promenerade på landsvägarna. Det var förvisso lite mindre renovering i boken än jag hade trott, men jag älskade att läsa om arkitektplanerna och Grävinge. Hela rivningsprojektet känns lite som det måste ha känts för Rimboborna när de valde att lägga ner Roslagsbanan mellan Kårsta och Rimbo 1981 – jag hoppas innerligt att den ska byggas ut igen! Det är ett projekt som jag brinner för precis som Susanne brinner för Grävinge.
Det är verkligen något med Elis karaktärer som gör att jag känner mig mer involverad i deras liv. Självklart blir jag irriterad på att Susanne, likt vilken annan tjej som helst, inte vet vad hon vill eller vad hon förtjänar. Osäkerheten över ålder och vad man bör och inte bör göra med sitt liv. Jag känner frustrationen och blev orolig över att det inte skulle bli så som jag hoppades. Men precis som att man kan räkna med att trekaffet alltid serveras, så kan man räkna med ett trevligt slut i Elis böcker! Det är kärleksfullt och sådär mysigt som jag tycker att feelgood ska vara! Jag hoppas och längtar efter fler böcker och tills dess så hoppas jag få tag på någon av de tidigare böckerna ur Anna-Lisa-serien i fysisk form. Dags att de ges ut igen!
Tack så hemskt mycket för det fina recensionsexemplaret Harper Collins Nordic!
