Det har inte blivit mycket av utmaningen från förra inlägget då jag råkade gå förbi biblioteket och där hittade några böcker jag velat läsa. Eller ja, två serieböcker och en tjock ungdomsbok. Trots att jag visste att Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm var på över 600-sidor så blev jag mäkta förvånad när den visade sig vara så pass stor. Fick knappt ner den i väskan. Jag har de första böckerna om Revolvermannen på CD, men har inte hunnit lyssna på någon av dem ännu (fast jag har läst novellen Elurias små systrar och den älskade jag) så Revolvermannens berättelse har legat på önskelistan ett tag nu. Sen hittade jag även Den långa vägen hem, så den tog jag också med mig. Jag kommer inte att recensera dem här, men jag kan säga att de var riktigt bra och rekommenderar dem verkligen.
Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm
Året är 1350 och pesten härjar svårt. Femtonåriga Ylva återvänder hem från sätern och finner att alla är döda. Ensam och rädd med bara sin hund till skydd flyr hon till skogen. Där möter hon en främmande stum yngling, på flykt från helvetet.
Svårt sargade hänvisas de till varandra och påbörjar en gemensam resa för att överleva. Sakta växer en speciell men inte okomplicerad kärlek fram dem emellan.
I bakgrunden finns vargarna och Ylvas tillit till dem, särskilt den som hon kallar ”Månskensvargen”.
Förväntningarna var kanske lite för stora när jag drog med den här tunga tegelstenen till bok, hem från biblioteket. Jag visste att den skulle innehålla vargar, kärlek (mellan två män bland annat), övergrepp och död. Och visst så började boken bra. Den var spännande. Men spänningen dog efter alla korta kapitel fyllda med i princip ingenting annat än just utfyllnad. Handlingen kunde lätt ha fått plats i en tredjedel så lång bok utan alla trista beskrivningar och tjat fram och tillbaka. När väl boken började nå sitt slut så fanns med en del trådar kvar att lösa men inte då. Den slutar abrupt mitt i när det börjar bli intressant. Sånt har jag aldrig tyckt om, speciellt inte om man inte vet att det ska komma en uppföljare inom kort. Jag har i alla fall ingen lust att vänta på den här fortsättningen. Speciellt inte om det kommer bli en till bok på 600-sidor.
Nattens lekar av Sherrilyn Kenyon
En av de farligt vackra och lockande mörka jägarna är Talon, en krigare som sedan århundraden är ute efter hämnd på den keltiska klan som en gång förrådde honom.
I sin jakt på daimoner och för att rädda de stackars mänskliga själar de fångat möter han Sunshine Runningwoolf. Sunshine är förförisk, vacker och sexig, och vill inte ha ett fast förhållande. Den perfekta kvinnan för Talon med andra ord. Men ju mer tid han tillbringar i hennes sällskap desto mer drömmer han om kärlek och familj. Detta är ytterst farligt för dem båda eftersom Talons fiender vill förgöra både honom och alla som står honom nära.
Ännu en bok som jag lätt kunde ta till mig och läsa klart på bara en dag eller två. Jag gillar att Kenyon kör på med samma mall som i den första boken då jag tycker att det fungerar perfekt ihop med jägarna. Hur kan man inte tycka om ett gäng av superheta, odödliga män som kämpar för det goda i världen?! Sunshine är ännu en stark, kvinnlig huvudkaraktär som är extremt lätt att identifiera sig med och trots att twisten i den här boken inte är lika uppenbart magisk så är det ju i sanning det den är. Åh, vad jag gillar sånt här! När kommer nästa bok ut?!