Bara människor av Anne Liljeroth

Hur ska det egentligen gå för dem som bor på Smedjegatan 6?

Journalisten Saga Widerbeck bestämmer sig för att flytta tillbaka till sin barndomsstad i ett försök att hitta sina rötter, och snart låser hon upp dörren till en lägenhet på Smedjegatan 6. Med sig har hon en plan för att göra upp med de personer som en gång sårade henne.

Plötsligt står hon öga mot öga med sina nya grannar, Patrick Swedmark, Per Norder, fröken Andersson och Wille Weber, alla med sina egna historier och motiv. Saga vill få dem att minnas vad de gjorde, och också se henne som den hon är idag. Men saker och ting blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Jag fick denna debutroman från författarinnan själv och blev förstås väldigt glad då jag har svårt att få pengarna att räcka till just nu. Blev även positivt överraskad av att den var så pass bra då jag inte hade hört mycket om den tidigare. Det tog inte lång tid att sätta sig in i handlingen och det var ett bra driv i boken, man undrar verkligen vad det är som har hänt och vad som ska hända. Det är så lätt att ta till sig boken då den är skriver på ett så lättsamt sätt, den är inte alls simpel, utan bara riktigt bra skriven.

Saga är nästan 40, men i mitt huvud så kändes hon mer som en person som närmar sig 30. Milla är precis tvärtom, hon känns relativt äldre än vad hon faktiskt är. Det är roligt när man får en egen känsla för karaktärerna än det som står i boken. Styrkan i boken är människorna, vilket nog är uppenbart med tanke på titeln. Det finns minst en person som man kan identifiera sig med. För mig är det Saga och Milla, utan att gå in på detalj vad det är med just dom två – då jag undviker spoilers i mina recensioner 😉

Det är dock många historier som nystas upp på en och samma gång och är man inte uppmärksam så kan det hända att man missar något. Jag läste ut den på en vecka, sittandes på tåget, vid frukosten, i sängen, och hade på så sätt historien färsk i minnet hela tiden. Så tycker man inte om böcker med många trådar som ska knytas ihop i slutet så är det här nog ingen bok man ska ge sig in på. Själv älskar jag sånt och författare som lyckas med det är minst sagt intelligenta.

Måste se till att komma över Annes nästa bok, Vanliga människor glömmer och går vidare, när den kommer som pocket – för det här var som sagt en perfekt bok att ha som sällskap på tåget eller bussen!