Orkidépojken av Helena Dahlgren

SKOGENS MÖRKA GRAVITATION: ALLT PEKAR DITÅT, KÄNNER NI DET OCKSÅ?

När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.
Sen går det mesta åt helvete.

Det är lika bra att säga det redan nu, men jag tål inte David Lynch och allt han skapat. Twin Peaks inkluderad. Och då har jag verkligen försökt genom att se allt, fast jag hoppade över Eraserhead efter att min pojkvän sagt att det var bland det värsta han sett. Men i Orkidépojken så tycker jag att Helena har tagit det lilla som jag faktiskt tyckte om med Twin Peaks och gjort en egen berättelse som jag tyckte var riktigt bra!

Jag fullkomligt älskar alla popkulturella referenser som jag är glad att jag faktiskt fattar! Och även fast jag inte riktigt hade ett vanligt tonårsliv, då jag satt instängd likt Orkidépojken och läste högstadiet och en del av gymnasiet på distans på grund av min sociala fobi, så känns det så äkta med tonårsångesten som verkligen påverkar min som läsare.

Jag fick lite vibbar av underbara Life is Strange, som är ett spel där man – förutom att man kan spola tillbaka tiden – bland annat får lösa mysteriet med en försvunnen tjej. Precis som med det spelet och de allra flesta mysterier så står det mycket mellan raderna, nästan så att man blir överväldigad. Det är inte en läskig bok, men det finns en obehaglig stämning alltigenom boken. Som om det finns något större mörker i kulisserna som hotar att när som helst sluka allt och alla. Det är tur att den utspelar sig i Tyresö för där har jag aldrig varit och kommer aldrig att sätta mig fot där efter att ha läst Orkidépojken!