Wink Poppy Midnight

Wink Poppy Midnight av April Genevieve Tucholke

Alla bra berättelser handlar om hämnd, rättvisa och kärlek. Alla bra berättelser behöver en hjälte, en skurk och en hemlighet.

Wink Bell är en rödhårig och tovig sagoberättare. Hon bor utanför stan med en hel drös syskon och en mamma som är spåkvinna. Ingen i skolan ger sig på något av syskonen Bell. De är en sort för sig, de gråter inte, de låter sig inte tryckas ner.

Poppy är skolans manipulativa och grymma drottning. Hennes enda svaghet och stora hemlighet är Leaf, Winks äldre bror, som hon är galet förälskad i. Han struntar totalt i henne vad hon än säger eller gör. Då går Poppy raka vägen hem till sin granne Midnight Hunt som har varit kär i henne i åratal. De ligger med varandra, Midnight fäller en tår av lycka medan Poppy rycker på axlarna och skrattar. När Midnight flyttar hoppas han få ett slut på Poppys nattliga besök.

Men det är så klart inte Midnight som bestämmer det. Vem tror han att han är? Det kan bara Poppy göra, och snart rullar en suggestiv skräckberättelse igång, ett på många sätt annorlunda triangeldrama.

Jag älskar mysterier och att som läsare få reda ut det som händer tillsammans med karaktärerna. Det får man inte riktigt i Wink Poppy Midnight. För mig var det en väldigt förvirrande bok och även fast jag läste om vissa delar flera gånger (vackert språk!) så förstår jag fortfarande inte exakt vad som hände på slutet. Vad hände med alla? Väldigt frustrerande även om jag tyckte om hur den var skriven.

Det är sant att det finns hjältar, skurkar och hemligheter i boken. Men det är ingen hemlighet att ingen människa bara är det ena eller det andra. Det finns många intressanta karaktärer i boken och till en början så var jag väldigt förtjust i Wink, tyckte illa om Poppy och tyckte synd om den veke Midnight. Det förändrades under bokens gång och till slut så tyckte jag inte så värst mycket om någon av dom. Det var en bra bok även om jag inte förstod mig på slutet som kändes påskyndad och vagt.

Tack för det fina recensionexemplaret Bonnier Carlsen!

28 mars, 2017

Färjan

170309-10

Färjan av Mats Strandberg

Välkommen ombord på Baltic Charisma.

I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.

Här får vi lära känna både passagerare och personal. Den ensamma gamla kvinnan som söker äventyret. Den avdankade schlagerstjärnan som leder karaokekvällarna. Mannen som tidigare jobbat ombord och nu återvänder för att iscensätta ett spektakulärt frieri. Ordningsvakten som med sina tre kollegor försöker kontrollera det dagliga kaoset ombord. De tolvåriga kusinerna som var bästa vänner innan en familjehemlighet kom emellan dem.

Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem.

Äntligen en bok som utspelar sig på en färja! En skräckfärja! Eller ja, nu var kanske inte boken så läskig som jag hade hoppats, men den var helt klart läsvärd. Som van färjeresenär så är det lätt att sätta sig in i handlingen och man känner igen en del av typerna som beskrivs i Färjan.

Jag tycker att boken var välskriven och karaktärerna känns trovärdiga, men jag var lite besviken på själva handlingen. Jag trodde att det skulle vara mer blod och död helt enkelt. Nu fick jag ett bra drama i och för sig, men jag ville ha mer skräck.

31 december, 2016

Let it Snow

Let it snow

Let it Snow av John Green, Maureen Johnson & Lauren Myracle

En julromantisk följetong i tre delar.

När Jubilees föräldrar inte kommer hem efter en shoppingtur före jul, sätter sig Jubilee på tåget till morföräldrarna i Florida. Samma kväll drar en snöstorm av guds nåde in och tåget blir stående mitt ute i ingenstans. Det här ska komma att bli en annorlunda jul för Jubilee: mötet med Jeb i kafévagnen, mannen i folie inne på Waffle House – och så Stuart. Stuart som öppnar upp sitt hem och sitt hjärta …

Tobin och hans kompisar The Duke och JP sitter djupt nersjunkna i soffan med ett Bond-maraton på teven när Keun, som jobbar på Waffle House under julhelgen, ringer. Hans önskan är lika tydlig som desperat: Kom till Waffle House NU. Och ta med Twister-spelet. Det ska visa sig bli en lång och äventyrlig färd – i snöstorm.

Addie deppar. Hon har dumpat sin pojkvän Jeb och nu ångrar hon sig. Det är jul och snö i massor och det bakas julkakor i köket, men Addie stannar på rummet. Tjejkompisarna försöker muntra upp henne men någonstans inne i Addie gror en självinsikt, och den är inte speciellt vacker. En såld minigris, en peppande pensionär på Starbucks och turkos snagg verkar vara vad som behövs för att få Jeb tillbaka.

Det är roligt hur en bok kan överraska en så. Eftersom jag inte har läst någon av de andra författarna så trodde jag att John Green skulle skrivit den bästa av de tre berättelserna, men jag skulle personligen betygsätta Maureen Johnssons som den bästa, Lauren Myracles som den näst bästa och John Greens sist.

Ingen av delarna är dåliga dock utan sådär småmysiga och vävs tillsammans på ett smart sätt som gör boken till en helhet istället för tre separata noveller. Men jag var mest förtjust i Jubilee och även Addie trots att jag störde mig på hennes usla minne… Det är en läsvärd bok bara för att den innehåller en minigris! Hur många böcker har minigrisar med i historien? En julig bok utan att vara alltför julig är en bra bok i min mening 😉

29 december, 2016

Gruvdamen

gruvdamen

Gruvdamen av Daniel Svanberg

Maja vill ha kött.

När den hyllade författaren Bergdahl hittas död i sitt townhouse på Upper East Side i New York City rasar Jakob Jonssons värld samman. TV-producenten Jakob är Bergdahls enda arvinge och när han hittar ett gammalt ljudband på sin döda mentors vind får han inblick i ett mörkt förflutet vars rötter sträcker sig långt bak i tiden till Bergslagens djupa skogar. På det knastriga bandet hörs hur två barn mördas.

När Jakob beger sig till Sverige för att nysta i Bergdahls förflutna rullas den gamle författarens smärtsamma barndom upp. Den ensamma uppväxten på barnhem, sadismen och de täta granskogarna precis runt knuten. Och Gruvdamen. Maja. Hon som vill ha kött.

Kort därpå blir Jakobs liv ännu mer förvirrat. Under sitt besök i Sverige kopplar det där mörka och onämnbara som vilar i skogen grepp om honom. Det vägrar att släppa taget. Samtidigt börjar de döda att komma tillbaka …

Jag kan inte låta bli att vara förtjust i den här typen av böcker, de är så härligt läskiga! Det är spännande att läsa när man inte vet vad som är verkligt eller inte, när man får höra historien berättas från olika karaktärers synpunkter och när det hoppar mellan nutid och dåtid. Just de partier som utspelar sig när huvudpersonens pappa var liten, var jag extra förtjust i och alla hemskheter som – trots att de inte utförligt berättas – gör att man får kalla kårar utmed ryggraden.

Efter att ha spelat Until Dawn så hade jag en bra bild av gruvor och läskiga monster som lurar där nere vilket gjorde Gruv-Maja till en mer verklig fara i mitt huvud även om hon inte var det enda hotet. I andra genres så tycker jag inte om att läsa om landet vi lever i, men när det gäller skräck så finns det inget läskigare ställe för en bok att utspela sig på!

27 september, 2016

Arvtagerskan

arvtagerskan

Arvtagerskan av Lina Forss

Hon är ung, framgångsrik och arvtagerska till Firman. Sofi Enhörning har hela världen för sina fötter, ändå är det något som skaver …

När en kris hotar bolaget tvingas Sofi ta in en företagskonsult. Konsulten är ingen mindre än den skandalomsusade Peder Wikingsson, före detta elitryttare och professor på Handelshögskolan. Som om bolagets problem inte vore nog överrumplas Sofi av de starka känslor Peder väcker hos henne. Medan hon får allt svårare att motstå konsulten väntar hennes blivande make, godsherren Otto Bååth, ovetandes hemma på gården.

Skvallerpressen avslöjar den förbjudna romansen, Otto blir alltmer krävande och Firmans börskurser faller. Sofis värld håller på att rämna. Vem kan hon lita på i en värld där pengar styr? Och vem ska hon välja – pålitliga Otto, den trygga famnen i alla lägen, eller den karismatiske Peder, som ger henne allt hon någonsin drömt om?

Arvtagerskan är den första boken i Stockholm romance, en romantrilogi om stark passion, laddade intriger och målmedvetna kvinnor.

Jag tycker så mycket om Lina och hon har skrivit fina ungdomsböcker, men jag kan tyvärr inte säga att jag fastnade för Arvtagerskan.

Jag gillar verkligen att läsa om starka kvinnor – och män – som gör allt för att höja dom istället för att trycka ner dom, men jag föll inte för Peder alls. Han kändes som en enhörning och sådär ”för bra för att vara sann” på ett inte så angenämt sätt. Peder hade passat så mycket bättre som kvinna! Lesbisk romance? Jag tyckte däremot om Sofi och hur hon verkade som person, men allt snack om företaget var en ren snoozefest. När Otto och hans mamma kom på tal så förstod jag mig inte alls på Sofi, inget sex är så bra att man står ut med sånt. Det jag tyckte bäst om i boken var förstås sexet och snusket. För ja, jag är verkligen en snusktant…

Något jag störde mig lite på var hur det var skrivet. När mycket sägs öppet i en dialog, men helt plötsligt så blir dialogen en del av berättandet. Exempelvis när något ställer en fråga: ”Hur mår du?” så kan det fortsätta med: Hon svarade att hon mådde bra. Istället för att man fortsätter med ett direkt svar. Jag föredrar ren dialog helt enkelt. Annars så tycker jag om hur Lina skriver i resten av boken. Det är spännande.

Nu är jag inte något stort fan av just nutida romance utan föredrar historisk sådan. Jag gillar när man bryter könsrollerna i historisk tid, alltså icke tidstypiskt, men det är så roligt att läsa om. Jag är barnsligt förtjust i Harlequin-böcker och romance ändå, men då läser jag mest om ”vanliga” kvinnor, som inte är arvtagerskor, rika eller har chefsarbeten. Författare är roliga att läsa om! Som i Prata omkull mig 😉

Jag vill verkligen läsa mer romance från Lina, fast om någon fattig stackare som mig själv kanske? Det är ju väldigt viktigt för mig att jag kan relatera till åtminstone någon i boken och jag kunde bara relatera till sexet och kanske Sofis kompis i Arvtagerskan, en person som borde fått större utrymme! Hon var härlig!

26 juli, 2016

Jag utan dig

Jag utan dig av Kelly Rimmer

A story of how love can break our hearts – and heal them.

Callum arbetar på en stor PR-byrå i Sydney och tar varje dag färjan hem till förorten Manly. En dag på färjan kommer han av en slump i samtal med Lilah, som är en engagerad jurist och miljökämpe, och detta första möte utvecklar sig snabbt till en stormig förälskelse. Ingen av dem tror egentligen på kärlek vid första ögonkastet, men de klickar helt enkelt med varandra.Lilah försöker först kämpa emot med alla medel. Hon hittar på den ena ursäkten efter den andra för att inte låta känslorna ta över, men till sist ger hon upp och låter sig översköljas av kärleken. Allt ser ljust ut, och deras förhållande blir allt starkare. Men så kommer den dag då Lilah inte längre kan ignorera de sjukdomstecken som hon fruktat och hållit hemliga för Callum…

Det här känns som en bok man antingen älskar eller hatar, eller är det kanske själva genren i sig som skapar så starka känslor kring boken? Det är omöjligt att börja läsa boken utan att redan innan veta att den ena huvudpersonen är sjuk, har man läst böckerna som den jämförs med (Livet utan dig och En dag) så vet man ungefär hur det hela kommer att sluta. Det är faktiskt just denna jämförelse som förstör lite av tjusningen med boken, för det är inte särskilt roligt att läsa en bok som man redan på förhand vet hur den kommer att sluta. Och att jämföra Jag utan dig med böcker som har de mest tragiska sluten känns väldigt ödesdigert.

Det andra som jag störde mig väldigt mycket på var tiden det tar innan själva sjukdomen i fråga nämns eller tas upp ordentligt. Väldigt segt och väldigt jobbigt att läsa när man vet i stort sett allt innan det står i boken. Man lider med huvudpersonerna genom hela boken och det är nog det jag tyckte bäst om. Att man faktiskt känner med dom även om man kanske aldrig själv har upplevt en sådan förlust – och hoppas att man aldrig ska behöva det heller. Jag tillhör dessvärre den typ av läsare som älskar lyckliga slut (eller där precis alla dör / ondskan segrar totalt) och då känns sådana här melankoliska historier ganska mesiga. Romantiken är det inget fel på, jag tyckte verkligen om Lilah och Callum, men det känns inte som en minnesvärd historia. Det är ingen bok som påverkade mig på djupet även om den var både läsvärd och lättläst.

Tack Modernista för recensionsexemplaret.