Tredje delen i vikingatrilogin om Kungadottern Turid.

Turids resa går över irernas rike. Mot bergen skulle hon, det sa Holme. Men var ligger bergen? Tillsammans med Frode och Unna färdas Turid till Dyflin, irernas stora handelsby. Där möter hon de nordmän som slagit sig ned på den gröna ön. Hon får också uppleva irernas gudinnor. En av dem är mild, men en annan är en krigsgudinna, långt från något Turid tidigare mött. Är det här, i irernas rike, som hennes resa ska avslutas?

Turid har kommit långt sen hon började sin resa, hon har blivit vuxen och har gift sig med sin Frode. De komplementerar varandra bra då Turid är krigaren medan Frode är en from man även fast de båda vill komma bort från allt vad krig och död heter. I den här boken så tycker jag tyvärr inte om Unna längre, hon blev en helt annan person när hon kom till sitt hemland och jag tyckte inte att hon blev en bättre människa av sin nyfunna tro utan tvärtom. Man ska aldrig låta något få komma före familjen och vännerna!

Det var ändå väldigt spännande att få veta hur det skulle gå för alla, om Turid skulle bli av med skuggan av Ulv-heden och om hon fortsatte hålla vid sin asatro. Hela troendebiten lämnas upp för tolkning vilket känns skönt, man får bestämma själv om man tror att det som händer är på riktigt eller inte. Allt som allt så är Sagan om Turid som en mildare version av Johanne Hildebrandts Valhalla-serie. Som jag för övrigt älskade när jag läste Freja för många år sedan. Det är magiskt, men ändå realistiskt.

Lite sorgligt att ta farväl av Turid, men jag hoppas få läsa fler böcker av Östnäs i framtiden!

vattnetdrar

Vattnet drar av Madeleine Bäck

Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.

Så blir handen iskall. Ytan slutar bölja. Den ändrar mönster. Sipprar fram och upp över hans hand som mjuka istappar. Viktor är för fascinerad för att kunna röra sig. Han ser hur ytan böjer sig och trevar som långa ormar kring hans arm. Trevar över hans hud. Det är vått och bedövande kallt. Och så ser han naglarna.

Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.

Om det är något jag tycker om så är det våra vackra svenska skogar och vatten. Hade jag möjlighet så skulle jag bosätta mig ute i skogen, för mig så är det en trygg plats där inget kan skrämma mig. Därför så känns det lite olustigt att läsa om mystiska faror som rör sig i skog och mark (och vatten) men det är samtidigt roligt att läsa om.

Jag är dock kluven när det kommer till Vattnet drar. Den är väldigt bra skriven och kuslig till och från, men jag kände aldrig av faran som beskrivs i boken. Men jag har svårt för att vara rädd för något jag inte vet något om. Vad är det med det övernaturliga i boken som är så farligt? Varför vill den oss illa? Det är ganska obehagligt att läsa om våldet och de delar i boken som hade med katter att göra, som den kattälskare jag är, men annars så fann jag människorna i boken betydligt läskigare. Sadisterna Calle och Harta framstod som mer än vidriga och främst hur de behandlar kvinnor, något som fina djurvännen Krister och till viss del även Viktor väger upp ganska bra. På tal om Viktor så tycker jag att hans könsorgan fick lite väl stor plats i boken, man behövde väl inte påminnas av stenens effekt på hans eget kön varenda gång han använde den. Nog för att unga killar har stånd ofta ändå. Jag stör mig mycket på att den enda personen i boken som verkar förstå en bråkdel av vad som händer, vägrar att dela med sig till oss läsare. Boken ställer massvis med frågor, men ger nästan inga svar alls. Delarna med journalisterna var de minst intressanta i boken och jag tycker inte att de tillförde något till handlingen, så jag hoppas att de har en mer betydande roll i kommande böcker, för hade jag hoppat över deras kapitel i Vattnet drar så hade jag ärligt talat inte missat mycket…

Vattnet drar var väldigt underhållande och jag plöjde igenom de 400+ sidorna på någon dag. Den hade många intressanta karaktärer som jag vill läsa mer om och jag vill veta mer om det stundande hotet, så jag kommer att slänga mig över del två nu direkt. I del två så hoppas jag få svar på frågorna!

Måste tillägga att bokens omslag är bland de finaste jag sett och känt på. Så len och skön att ta på. Passande att författaren heter Bäck och att Natur & Kultur ger ut boken också 😀