Nio dagar till Uksahkka

Nio dagar till Uksáhkká av Nicklas von Matérn

Tre ungdomar; Tyra, Simone och Richard, börjar samla in pengar till ändamål som ligger dem varmt om hjärtat. Men sinom tid övergår deras goda intentioner till våld, rån och sedermera till mord och terrorism. Det visar sig att en i gruppen har en dold agenda.

Parallellt med den historien utspelar sig Sandras stillsamma liv, en småbarnsmamma och entomolog vid Naturhistoriska museet i Göteborg. Snart dras hon dock in i en härva som bara växer. En arbetskollega försvinner spårlöst och en flicka börja besöka henne på museet. Vem är flickan och varför är hon så inspirerad av Sandra?

Den tankspridde och konstintresserade poliskommissarien, Axel Harryson, sugs in i en historia där gärningsmännens motiv är mångskiftande och där kunskapen om samisk mytologi verkar få en alltmer betydande roll för att försöka lösa mordfallen. Och förhindra förövarnas sista plan.

Den här boken var jag ganska osäker på hur jag skulle formulera min recension. Å ena sidan så är den verkligen aktuell i och med miljöfrågan och psykisk ohälsa samt det ökande våldet bland ungdomar, men å andra sidan så fick jag ingen känsla för karaktärerna. Varken Sandra, Harryson eller ungdomarna föll mig i smaken och det är så viktigt när jag läser en bok. Om jag inte bryr mig om personerna jag läser om så tappar jag fort intresset för handlingen. Och handlingen var det verkligen inget fel på, det är en intressant historia som tar upp mycket av det som – även jag – tycker är stora problem i dagens samhälle. Jag har själv haft att göra med psykisk ohälsa och arbetsförmedlingen så jag vet hur det kan vara. Just de bitarna får mig att haja till och det är tråkigt att de inte fick större utrymme i boken istället för delarna om Sandras familj och arbete som bara slöade ner tempot i boken.

Jag gillade verkligen delarna där själva brotten begicks, men de var på tok för korta och jag har aldrig varit en fan av utdraget berättande med ytterst få dialoger i böcker. Just dialoger är så viktiga för att man ska lära känna karaktärerna och det jag tyckte var roligast att läsa var delarna där Sandra och Harryson kommunicerade med varandra. I det stora hela så var Nio dagar till Uksáhkká en lite för seg bok för mig som vill ha mer spänning, detaljerade brottsbeskrivningar och underhållande dialoger för att uppskatta en deckare eller spänningsroman.

Tack Visto Förlag och Nicklas för recensionsexemplaret.

Mare Barrows blod är rött, färgen hos vanligt folk, men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera.

Härskaren kallar henne en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen och vännen som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag. Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.
Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

Jag är inte lika förtjust i den här serien som exempelvis böckerna om Glastronen, men jag älskar verkligen superkrafterna i böckerna. Mare går från att lyda för att överleva till att själv vara den som till stor del styr. Det är skönt att läsa om personer som inte är så mjäkiga och gnäller över att de minsann inte har bett om att bli den “utvalde”. Det finns en hel del våld i den här boken, men knappt någon romantik alls. En hint om en kärlekstriangel får man förvisso, men eftersom Mare är så fokuserad på uppgiften att rädda så många hon bara kan, så blir det inget mer med det. Hennes besatthet av Maven får mig att tänka på underbara Juliette och Warner från Rör mig inte-serien. Jag gillar bad boys som egentligen inte är onda, utan missförstådda, men Maven hoppas och tror jag inte tillhör den kategorin så som han agerat under de här två böckerna.

Tyvärr så tycker jag att det blir för likt Hungerspelen (tredje delen i serien) med Mare som ska vara frontfigur för rebellerna och ena folket mot den onda ledaren. Det blir lite “been there, done that” och boken är på tok för seg emellanåt. Det är först mot slutet som det blir spännande och givetvis så slutar det sedan abrupt med en cliffhanger. Suck. Det talas om en fjärde bok i “trilogin” och jag hoppas verkligen att serien får ett tillfredsställande slut nu när jag fortsätter att läsa trots mitt svala intresse.