Det är jag som är Caroline av Peter Barlach

Hon är snygg, hon är smart och hon vet om det

Under en vinter får vi följa Caroline på hennes ensamma, envisa flykt undan sin mamma. Hon träffar bland andra Andreas, som hyr ut sina bortresta föräldrars matkällare för tusen kronor i månaden. Och Joakim, en gift man som raggar upp henne i delikatessdisken där hon jobbar. Men viktigast för henne blir Stephanie; en 40-årig före detta knarkare och modell som numera bara missbrukar kaffe och treo och pluggar till sjuksköterska. Stephanie är den enda som vågar ställa frågan: “Varför flyr du från din mamma, Caroline?”.

Det är så svårt att tycka om en bok, när man allt annat än tycker om huvudpersonen. Det känns som om jag läser en bok om en 40-årig man/kvinna som har fått möjlighet att leva genom en 17-årig tjej. Om det hade varit en fantasy-bok så hade jag förstått att Caroline är smart, snygg, kan allt och är bra på det mesta hon gör. Det finns inte många tjejer i den åldern som kan leva upp till en person som Caroline – och tur är väl det – hon är en hemsk förebild. Som karaktär gör Caroline allt det som jag avskyr hos tjejer i hennes ålder, sånt som jag var smart nog att välja bort.

Det är också ganska motsägelsefullt att hon är både snygg, smart och är en självständig kvinna som går sin egen väg och inte låter sig hindras av någon. Caroline är som jag sa både en man och en kvinna i en. Helt ologisk och övernaturlig. Hon är en sån person som man aldrig skulle vilja umgås med då hon gör folk så illa, eller hon snarare möjliggör att folk råkar illa ut. Allt det här gör att jag inte kan känna med henne, hennes familjeproblem och sorgen. Det gick inte hem helt enkelt. En annan sak, som är olikt mig, är att jag tycker att det utförligt beskrivna sexet i boken är helt överflödigt. Det för inte historien framåt, det tillför ingenting! Och det kommer från en riktig jäkla snusktant (let’s get personal!) som jag.

Då inte sagt att det är en dålig bok. Jag tycker om hur den är skriven, den är riktigt bra skriven till och med. Men jag bryr mig inte ett dugg om Caroline, utan alla andra personer som hon har i sin närhet, det är där jag hittar guldkornen. Matlagningen, Stephanie, den snärtiga dialogen och alla sidospår i boken som jag önskar hade fått större utrymme.