Det här är en bok som jag önskar att jag hade läst när jag var liten och funderade över döden. Trots att jag inte förlorade någon närstående vid en ung ålder så var jag ändå ganska arg på mångt och mycket så jag kan lätt sätta mig in i Leas tänk trots att den största förlusten för mig innan 12 års ålder var min hamster Stanley.
Boken är skriven för just målgruppen nio- till tolvåringar och det märks i språket som används, men jag – som ett så kallat äldre barn – tycker inte att det spelar någon roll. Det stör inte själva läsningen på något vis. Handlingen i sig är väldigt tung och Moni skriver så att man ser personerna framför sig. Lea, hennes mamma och resten av familjen känns betydligt mer levande och verkliga än i andra barnböcker jag har läst. Det gör att boken påverkar mig mer än jag hade trott. Det är inte ofta jag gråter när jag läser en bok, men här kunde jag inte låta bli. Döden är hemsk på många sätt, men det här är en hemskt bra bok som jag rekommenderar till alla åldrar. Oskar, en av mina katter på bilden är inte död, han ville bara vara med och tipsa om boken!
Tack till Natur & Kultur för det fina recensionsexemplaret!