I den här andra delen i serien Skymningsland så känner jag verkligen hur Pascal och Johannes har blivit varma i kläderna. För nu känns kapitlen mer sömlösa och boken mer som en helhet och inte så fragmenterad som första delen. Själva handlingen kanske inte är så värst upplyftande, då den kretsar kring de mörkaste delarna av 90-talet och nu har det blivit 1995. Då jag för övrigt fyllde 8 år, så det här var inget jag exponerades för vid den tiden. Nostalgikänslorna infinner sig direkt ändå och jag sträckläste den på en dag. Jag har ännu inte samma förkärlek för Vera och Tomas som för Pascals karaktärer, men de är jäkligt bra skrivna oavsett. Ser fram emot att läsa mer böcker från de båda ihop och deras kommande böcker var för sig givetvis!