Här är en intressant observation: Om man läser den här boken fort. Tänk er x1.5 på Storytel om ni lyssnar på boken. Då kan man få ett hum hur det låter i mitt huvud när jag tänker.

Jag känner igen mig i Johan då han påminner för väl om hur jag som har en aspergerdiagnos fungerar. Hur jag själv resonerar och skriver. Det är lite stelt och rakt på sak, inget ordbajsande bara för att fylla ut sidorna. Jörgen använder beskrivningar som är målande i den enklaste och renaste formen. Jag gillar det.

Johan som person känns väldigt svår att ta på dessvärre. Efter att jag läst ut boken så förstår jag fortfarande inte varför han gör allt han gör. Det är väldigt lite känslor involverade vilket jag kan relatera till, men om man exempelvis skänker en massa pengar till behövande så brukar man ha en motivering eller stark känsla till varför. Inte bara för att. Johan känns som en bara-för-att-människa. Påverkad av sociala medier till den grad att han gör det som han tror anses rätt och bra. Rätta mig om jag har fel, men jag uppfattar honom på det sättet. Eva tyckte jag inte om. Hon tillförde inget till varken historien eller till Johan som karaktär. Det saknades något där. Jag som läsare känner ingen kärlek dem emellan, bara vänskap.

Det bästa med boken är som sagt hur den är skriven. Det är intelligent, så som alla böcker borde vara skrivna egentligen. Det är en fröjd att få läsa om studierna och hur saker och ting fungerar i kroppen.  Det är intressant att läsa om konsten och hur Johan hoppar mellan pokervärlden till konstvärlden medan han mellanlandar i sjukvården och skolan. Jag hade gärna sett någon av Johans genomskärande tavlor som omslag till boken, det hade varit lite mer iögonfallande även om det här omslaget också var fint.

En toppen debut helt klart som jag hoppas öppnar upp för fler böcker i framtiden, oavsett om de är skrivna för oss som läser eller enbart för författarens egna intresse av att skriva!

Tack Mima förlag för det fina recensionsexemplaret!