Många som läst den här boken har sagt att man inte behöver vara en gamer för att uppskatta den här boken och det kan jag hålla med om. För jag har spelat de flesta spel som omnämns i boken (utöver de fiktiva som karaktärerna själva skapar förstås) och jag har aldrig läst en bok som framställt spel som så här fruktansvärt tråkiga. Författaren förmedlar inte alls det som jag älskar med spel, den underbara verklighetsflykten som får en att må bra och faktiskt uppskatta den grå verkligheten som omväxling. Utan det är mer fokus på psykisk ohälsa, traumatiska barndomar och struliga (toxic) relationer. Det är välskrivet, men innehåller en del citat från Shakespeare-pjäser jag inte är så förtjust i och jag gillade varken Sadie eller Marx. Några bikaraktärer tyckte jag om, men den enda jag verkligen sympatiserade med var Sam. En karaktär som inte visste vad han ville och hur han kände, vilket gjorde att han inte agerade förrän det var för sent. Livet hade helt enkelt passerat honom förbi och han om någon hade verkligen behövt starta om sitt “spel”. Mitt största minus är att spelen som karaktärerna skapar inte låter bra alls, speciellt det MMORPG som får ett helt kapitel på slutet, det var smärtsamt att läsa om. Det här känns inte som en bok som kommer få läsare att vilja spela spel, utan kan snarare ge motsatt effekt.

Nej, istället för att läsa den här rekommenderar jag att man läser något annat eller spelar ett riktigt bra spel. Det finns massor med gamla bra klassiker från 90/00-talet. Eller så kan man testa mitt senaste favorit-spel Baldurs Gate 3 (helt fristående, måste inte spela föregångarna), nya Super Mario Bros. Wonder, spelet där man får spela som en katt; Stray eller något litet indie-spel med bra user reviews. Det finns massor som påminner som spelen i boken, men som har betydligt mer djup och är underhållande att spela. För övrigt tyckte jag inte om omslagets design, för även om det speglar bokens innehåll, och är lite nostalgiskt om man har haft en gammal dator, så såg spelomslagen på 90-00/talet betydligt bättre ut än det här. Det gamla konstverket av Hokusai är finare i originalformatet. Även om boken gick fort att läsa så var det ingen bok för mig helt enkelt.