Det här är ingen lättsam bok och därför tycker jag att den bör läsas mer än en gång, vilket man lätt hinner då den är på ca 100 sidor. Själv gillade jag att läsa om Rasmus mest, men så dras jag till det mörka hos människor, det som inte går att förklara.

Det är helt klart en välskriven bok som är svår att lägga ifrån sig, speciellt då jag fastnar för vissa karaktärer. Existentiella frågor går dock över huvudet på mig – en person som valt att leva i nuet och inte lägger tid på att tänka på vare sig det förgångna eller framtiden. Det finns värre saker än att dö och att föra mina gener vidare är inget jag känner mig manad till heller. Men det sagt så är det här en bok som får en att stanna upp och tänka till. Det är alltid ett plus.

Jag gillar även att David tagit med en Soprano-referens då det ofta är så med böcker och serier som inte är övertydliga i sitt berättande. Läsaren eller tittaren kan helt enkelt missa poängen om man inte ser mellan raderna. Det är svårt om man – som jag – försöker hålla en objektiv syn på det mesta, men i slutändan så är läsning subjektiv och upplevelsen baseras på mina egna livserfarenheter och känslor. Jag är inget stort fan av Sopranos, men tycker att det är en fantastisk serie ändå.

Det som drar ner betyget för min del är de otroligt långa meningarna som skulle fått min svenskalärare att gå i taket. Jag räknade ett flertal gånger till över hundra ord innan slutpunkt. Vilket – för mig – försvårande läsningen och gjorde mig trött i huvudet i inledningen av boken. Själv älskar jag att skriva långa meningar med bindestreck, komma och semikolon, men för läsaren så är det viktigt att hålla sig kort. Ett bra exempel är baksidestexten till boken som ni ser ovan, läs den i huvudet en gång och se om ni kommer ihåg hur meningen började när ni kommer till slutet. Det kan vara ett medvetet sätt att skapa en viss stämning, men för mig gör det att jag tappar tråden och har svårt att ta mig vidare – för att jag måste läsa om meningar ett par gånger. Och jag har inga lässvårigheter annars.

En annan sak är att vissa kapitel kretsar kring namngivna karaktärer och andra om icke namngivna, exempelvis Han, Hon och Pojken, vilket gjorde det svårare att skilja dem åt och få någon form av tidsuppfattning. Det speciella med boken är hur de olika personerna och händelserna vävs samman och när jag inte vet vem som är vem, så är det som om någon ställt en bricka fel och dominoeffekten uteblir.

Bortsett från det jag nämnt så är Ljuset vid världens ände en läsvärd bok och en stark debut som jag som sagt har läst om två gånger.