Vid klipphällen där hon och Alice hade badat fötterna på eftermiddagen låg en eka. En tjärad eka som trots månljuset var så kolsvart att den framträdde som en silhuett mot stenen och vattnet. Ingen satt i den. Det var dunsen när den slog emot klippan som hade väckt henne. Monika blinkade igen, riktigt knep ihop ögonen för att tvinga bort bilden från sin näthinna. När hon öppnade dem igen låg ekan fortfarande där, orörlig i den vindstilla natten. Ekan. Den fördömda ekan. Den har hittat mig. I över sjuttio år har de två vännerna känt varandra. I över femtio år har de varje sommar campat på samma ö. I över sextio år har de delat en mörk hemlighet, som mitt i skärgårdsidyllen plötsligt gör sig påmind och hotar att ta livet av dem båda.