För mig så var det här en bok som jag hoppades skulle vara betydligt mer fängslande än den faktiskt var. Jag älskar annars böcker där handlingen utspelar sig i två separata tidsepoker, är full med familjehemligheter och vackra gods. Men jag hade så svårt att bry mig om Lillian och Maggie, kände inte för att ta reda på mer om deras bakgrunder och föll verkligen inte för den ganska fattiga romantiken och melankoliska känslan som genomsyrar hela boken. Kanske är det bara jag som är less på att läsa om misslyckade äktenskap och olycklig kärlek. Eller så är det för att jag fann den så pass seg och tråkig att jag inte orkade läsa klart den. Det i sig är ett ganska dåligt betyg då jag läser klart 99% av alla böcker jag börjar på. Efter vad jag har läst om boken nu i efterhand så skulle jag inte ha tyckt om hur den slutar heller.

Om jag ska jämföra Påfågelsommar med en annan bok, så blir det Ormen i Essex, en annan hyllad bok som inte föll mig i smaken. Det krävs lite mer än engelsk landsbygd och ett vackert omslag för att underhålla mig som läsare.