Korpgudinnan

Korpgudinnan av Elisabeth Östnäs

Tredje delen i vikingatrilogin om Kungadottern Turid.

Turids resa går över irernas rike. Mot bergen skulle hon, det sa Holme. Men var ligger bergen? Tillsammans med Frode och Unna färdas Turid till Dyflin, irernas stora handelsby. Där möter hon de nordmän som slagit sig ned på den gröna ön. Hon får också uppleva irernas gudinnor. En av dem är mild, men en annan är en krigsgudinna, långt från något Turid tidigare mött. Är det här, i irernas rike, som hennes resa ska avslutas?

Turid har kommit långt sen hon började sin resa, hon har blivit vuxen och har gift sig med sin Frode. De komplementerar varandra bra då Turid är krigaren medan Frode är en from man även fast de båda vill komma bort från allt vad krig och död heter. I den här boken så tycker jag tyvärr inte om Unna längre, hon blev en helt annan person när hon kom till sitt hemland och jag tyckte inte att hon blev en bättre människa av sin nyfunna tro utan tvärtom. Man ska aldrig låta något få komma före familjen och vännerna!

Det var ändå väldigt spännande att få veta hur det skulle gå för alla, om Turid skulle bli av med skuggan av Ulv-heden och om hon fortsatte hålla vid sin asatro. Hela troendebiten lämnas upp för tolkning vilket känns skönt, man får bestämma själv om man tror att det som händer är på riktigt eller inte. Allt som allt så är Sagan om Turid som en mildare version av Johanne Hildebrandts Valhalla-serie. Som jag för övrigt älskade när jag läste Freja för många år sedan. Det är magiskt, men ändå realistiskt.

Lite sorgligt att ta farväl av Turid, men jag hoppas få läsa fler böcker av Östnäs i framtiden!

19 maj, 2017

Jorden vaknar

Jorden vaknar av Madeleine Bäck

Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.

I ett litet samhälle i Gästrikland har ett kyrkoinbrott gått snett. Urgamla krafter har sluppit lösa i skog och vatten. Gränsen mellan levande och döda har suddats ut. Bara Gunhild, kvinnan i skogen, verkar veta vad det handlar om. Till sin hjälp behöver hon katter, blod, järn och två ovilliga och rädda ungdomar. Beata, som förlorat sin vän till de mörka krafterna, och Krister, barnbarnet som hon inte haft kontakt med. Han som verkar dela hennes syner och som plågas av sin länk till det som vaknat.

Jag kunde inte riktigt ta till mig den första boken, men Jorden drar var så mycket mer spännande och när man nu känner karaktärerna så bryr jag mig mer om vad som ska hända. De personer som inte gjorde så mycket i första boken fick äntligen komma till sin fulla rätt och var nu något som drev handlingen framåt. Mycket bra skrivet! Och Viktors kön nämndes inte lika ofta heller 🙂

För en person som älskar både vatten och skog så är det svårt att se det skrämmande i vandrarna, man vill nästan heja på naturen istället för att man vet hur vi människor skövlar och förstör allt som är vackert och naturligt. En saker säker, rötterna är så mycket läskigare än vattnet! Väntar med spänning på sista delen i den här trilogin!

16 maj, 2017

Den otursförföljde Max Crumbly #1 – Skolans hjälte

bokpost-05

Den otursförföljde Max Crumbly #1 – Skolans hjälte av Rachel Renée Russell

Max Crumbly har precis tagit det första steget in i en ny, läskig värld: South Ridge Middle School!

Det är mycket som är toppen med hans nya skola, men där finns också ett stort problem: Doug Thurston, skolans mobbare, vars nya hobby är att låsa in Max i hans skåp.
Om Max bara kunde vara som hjälten i de serier han älskar eller de som han själv ritar och på något magiskt sätt rymma från skåpet och besegra Thurston.
Problemet är att Max inte direkt har några superkrafter. Hans kusliga och nästan övermänskliga förmåga att känna doften av pizza på flera kvarters avstånd skrämmer tyvärr inga skurkar på flykten…
Men Max kommer ändå att göra sitt bästa för att vara den hjälte hans skola behöver!

Jag älskar verkligen Russells teckningar. De är så simpla, men ändå detaljrika och för handlingen vidare på ett roligt sätt. Har man svårt för att läsa böcker så är det här en perfekt start, för det är nästan mer bilder än text utan att det blir barnsligt. Kan en 30-åring läsa boken utan att tycka att det blir barnsligt så kan nog vilken ungdom som helst göra det.

Precis som med Nikki så är det inte ofta det går som planerat för Max, han har problem med mobbare bland annat. Och inte nog med det så saknar han vänner i sin nya skola, men vad som helst verkar vara bättre än att få hemskolning av sin farmor! Större delen av handlingen i första boken utspelar sig i Max skåp där han blivit inlåst. Eller det händer väl kanske mest i hans eget huvud… Vad som händer när eller om han tar sig ut från skåpet får ni läsa om själva. Men nej! Varför en sån jobbig cliffhanger i slutet?! Nu måste man ju läsa näst bok för att få veta vad som kommer att hända med Max!

Tack till Modernista för det fina recensionsexemplaret.

9 maj, 2017

Vattnet drar

vattnetdrar

Vattnet drar av Madeleine Bäck

Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.

Så blir handen iskall. Ytan slutar bölja. Den ändrar mönster. Sipprar fram och upp över hans hand som mjuka istappar. Viktor är för fascinerad för att kunna röra sig. Han ser hur ytan böjer sig och trevar som långa ormar kring hans arm. Trevar över hans hud. Det är vått och bedövande kallt. Och så ser han naglarna.

Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.

Om det är något jag tycker om så är det våra vackra svenska skogar och vatten. Hade jag möjlighet så skulle jag bosätta mig ute i skogen, för mig så är det en trygg plats där inget kan skrämma mig. Därför så känns det lite olustigt att läsa om mystiska faror som rör sig i skog och mark (och vatten) men det är samtidigt roligt att läsa om.

Jag är dock kluven när det kommer till Vattnet drar. Den är väldigt bra skriven och kuslig till och från, men jag kände aldrig av faran som beskrivs i boken. Men jag har svårt för att vara rädd för något jag inte vet något om. Vad är det med det övernaturliga i boken som är så farligt? Varför vill den oss illa? Det är ganska obehagligt att läsa om våldet och de delar i boken som hade med katter att göra, som den kattälskare jag är, men annars så fann jag människorna i boken betydligt läskigare. Sadisterna Calle och Harta framstod som mer än vidriga och främst hur de behandlar kvinnor, något som fina djurvännen Krister och till viss del även Viktor väger upp ganska bra. På tal om Viktor så tycker jag att hans könsorgan fick lite väl stor plats i boken, man behövde väl inte påminnas av stenens effekt på hans eget kön varenda gång han använde den. Nog för att unga killar har stånd ofta ändå. Jag stör mig mycket på att den enda personen i boken som verkar förstå en bråkdel av vad som händer, vägrar att dela med sig till oss läsare. Boken ställer massvis med frågor, men ger nästan inga svar alls. Delarna med journalisterna var de minst intressanta i boken och jag tycker inte att de tillförde något till handlingen, så jag hoppas att de har en mer betydande roll i kommande böcker, för hade jag hoppat över deras kapitel i Vattnet drar så hade jag ärligt talat inte missat mycket…

Vattnet drar var väldigt underhållande och jag plöjde igenom de 400+ sidorna på någon dag. Den hade många intressanta karaktärer som jag vill läsa mer om och jag vill veta mer om det stundande hotet, så jag kommer att slänga mig över del två nu direkt. I del två så hoppas jag få svar på frågorna!

Måste tillägga att bokens omslag är bland de finaste jag sett och känt på. Så len och skön att ta på. Passande att författaren heter Bäck och att Natur & Kultur ger ut boken också 😀

29 mars, 2017

När hundarna kommer

När hundarna kommer av Jessica Schiefauer

Den här sommaren älskar Ester och Isak varandra vettlöst. Den här sommaren kommer deras kärlekshistoria att solkas, falla sönder och återuppstå. Den här sommaren misshandlas en ung pojke till döds vid en stilla insjö.

Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna. När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv. Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord. Isak har en lillebror som heter Anton.

Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek. Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.

Det här var en välskriven och känslosam bok. Tyvärr så tyckte jag inte om den alls. Jag har så svårt för den här typen av människor, eller barn, som följer med strömmen utan att ifrågasätta vad det de gör kommer få för konsekvenser eller personer som uppenbarligen inte är mogna nog att inleda relationer gör precis det. Jag vill inte läsa om skiten. Vem mår bra av att läsa om misär, om förstörda liv och barn som dör?

Det här är motsatsen till feel good. Om ungdomar kan lära sig av detta och inte fucka upp sina egna liv med alkohol, sex och våld så vore det underbart, men så fungerar det inte i vår moderna värld. Att det sker liknande dåd varje år gör mig bara deprimerad och eftersom jag anser att böcker är verklighetsflykt och bör vara underhållande eller få en att tänka så är det här ingen bok för mig.

28 mars, 2017

Dödens märken

carvethemark

Dödens märken av Veronica Roth

De måste hjälpa varandra för att överleva – eller förgöra varandra.

Cyra är syster till Ryzek, den brutale tyrann som regerar över Shotet-folket. Cyras flödesgåva ger henne en kombination av smärta och makt – vilket gör det möjligt för hennes bror att utnyttja henne för att plåga sina fiender. Men Cyra är mycket mer än bara ett vapen i sin brors händer: Hon är motståndskraftig, hon kommer snabbt på fötter, hon är smartare än han tror.
Akos är från den fredsälskande nationen Thuvhe och har en gränslös lojalitet till sin familj. Han skyddas själv av sin ovanliga gåva, men när han och hans bror fängslas av Shotet-soldater är Akos beredd att göra vad som helst för att få ut sin bror levande därifrån.

När Akos kastas in i Cyras värld verkar fiendskapen mellan deras länder och familjer oöverstiglig. De måste hjälpa varandra för att överleva – eller förgöra varandra. Ska de kunna återta kontrollen över sina flödesgåvor, och återställa maktbalansen i sin värld?

Jag måste erkänna att jag inte var så förtjust i Divergent-serien, inte för att jag inte tyckte om handlingen utan för att jag inte kände något för varken Tris eller Four. Jag tyckte helt enkelt bättre om bikaraktärerna i de böckerna (det är också anledningen till varför jag inte orkat recensera dom.) Så var däremot inte fallet med Dödens märken! Jag älskar Cyra och Akos! Jag kan identifiera mig med Cyra också för hon är en sån komplex person. Trots sin smärta är hon starkare än man först kan tro. Världen som Roth bygger upp är spännande och inte lika komplicerad som fantasy/science fiction kan kännas när man först introduceras för ett nytt universum.

Språket i boken är vackert och melodiskt så att det flyter på trots att boken är aningen för lång. Det finns en hel del lösa trådar som inte knyts ihop på slutet, men det kommer nog att bli av i nästa bok som tydligen ska bli den sista i just den här bokserien. Lagom med korta serier kan jag tycka, så hinner jag läsa alla 🙂 Det här var verkligen en bok i min smak!

Jag har tyvärr hört mycket skitsnack kring boken om bland annat racism. Är det så att man inte längre får skriva om påhittade världar där vissa folkslag anser att de är bättre än andra (även fast det inte stämmer) utan att det ska jämföras med den verkliga världens problem? Och några personer som lever med riktig smärta varje dag har stört sig på vissa (felaktigt återgivna) utlåtanden av författaren. Folk är så lättstötta nu för tiden att man blir mörkrädd. Det här var en underbar – om än lite för lång och utdragen – bok som jag verkligen tyckte om. Hoppas att det blir en fortsättning som planerat trots alla trista kommentarer.

Tack till Modernista för det fina recensionsexemplaret.