Gamla recensioner: Systrar i Jeans

Systrar i Jeans av Ann Brashares

Fyra vänner. Ett par jeans. Och en sommar de sent ska glömma
Sträckläsning för tjejer! För första gången ska tjejkompisgänget inte vara tillsammans på en hel sommar. Kvällen innan de ska skiljas åt träffas de hemma hos Carmen. Tibby tar fram ett par jeans ur Carmens garderob och provar dem för första gången. De sitter perfekt, och när de andra provar så händer samma sak. Alla är skitsnygga i dem! De bestämmer att jeansen ska skickas mellan dem under sommaren. Och jeansen gör sommaren till ett äventyr.

Det finns alltid en tjej som man kan relatera till i boken. För mig är det Carmen och Tibby då jag är en kombination av de båda. Den var väldigt lätt att komma in i och även om det inte är en av dem mest realistiska ungdomsböcker jag läst och känns lite väl praktisk emellanåt så är den både underhållande och spännande. Sträckläste den på någon dag.

Systrar i Jeans: Andra Sommaren av Ann Brashares

Ett år har gått och sommaren står åter för dörren. Vänskapsbanden mellan de fyra tjejerna från Bethesda är starkare än någonsin. Carmens svartsjuka gentemot sin mammas dejter gör henne bara olycklig (måttet är rågat när mamman “lånar” Jeansen!), men som tur är finns Paul. Och Porter. Bees sökande efter en familj och sanningen om sin mamma för henne tillbaka till Alabama, till Billy och till fotbollen.
Tibbys möte med coola New York-Alex på film-college tvingar henne att göra klart för sig vilka hennes verkliga vänner är. Och Brian är en av dem. Lenas sommar är kanske den svåraste, för hon inser att kärleken till Kostos inte på långa vägar hör det förflutna till. Men ryktet säger att han har en ny tjej.

Min favorit av de fyra böckerna om jeansen. Jag föredrar historien i den här, men tjejerna är betydligt larvigare och tjatigare. Perfekt bok att läsa på sommaren då man är uttråkad och inte känner för att ligga ute och steka i solen.

Systrar i Jeans: Tredje Sommaren av Ann Brashares

Jeansen kom till Lena, Tibby, Carmen och Bridget en perfekt tid i livet; när de skulle vara ifrån varandra för första gången. De tyckte att det var en stor grej, då för två år sedan. Nu står vännerna inför sin sista sommar tillsammans. I morgon går de ut high school och i september börjar de college. Kanske kommer de aldrig att bo i samma stad igen. De är på väg att börja leva sina riktiga liv, och det är en tid när de behöver Jeansen som mest…
Sista sommaren före college, vuxenlivet närmar sig obönhörligen. Men de älskade Jeansen förblir en länk mellan Tibby, Carmen, Bridget och Lena. Och sommaren svämmar över av solsken och sorg, mod och lycka! Medryckande sträckläsning för tjejer kring förälskelse, vänskap och uppbrott.

Eftersom jag äger de tidigare två böckerna så var jag tvungen att ha den här också. Jag gillade den, men det finns många onödiga upprepningar som känns jobbiga. Okej slut på en tjejboks-trilogi. Tyvärr kom det också en 4:a och det var en bok som Brashares skulle låtit bli att skriva.

Systrar i Jeans: Fjärde sommaren av Ann Brashares

Äntligen! Den fjärde boken om jeanssystrarna! Tjejerna börjar blir äldre och det traditionella mötet på sommaren blir inte som förut när Carmen är bortrest. De är oroliga för att deras gemenskap ska upplösas och alla möter de nya utmaningar. Jeansens magiska verkan är dock fortfarande intakt och hjälper dem i den ibland komplicerade tillvaron.
Ann Brashares bjuder på en mix av alla de känslor som en tonårstjej går igenom. Livet börjar bli på allvar och det medför nya problem. Det är en bok om kärlek, vänskap och livets många utmaningar.

En ganska ljummen avslutning av Systrar-serien. Den hade sina stunder, men det hände på tok för lite och bland annat Carmens teater-delar var så tråkiga att jag höll på att lägga ifrån mig boken och inte ta upp den igen.

20 januari, 2018

Norra Latin

171212-04

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren

Vad väntar i skuggorna på Norra Latin?

Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?

Det här är så gott som en perfekt bok. Eftersom jag har varit på Nora Latin för konferenser och gått förbi där många gånger – samt varit där under tiden jag läst boken – så känns den så verklig. Jag tycker verkligen att boken håller Cirkeln-klass och Sara är en underbar författare som skriver så engagerande och smart att man inte kan låta bli att ryckas med i handlingen. Fast det bästa är hennes karaktärer. De kommer till liv på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Likt omgivningsbeskrivningarna – som är av toppklass – så kan jag riktigt se personerna framför mig. Utom Sam då, som jag tycker känns väldigt vagt beskriven utseendemässigt, jag undrar vad hen hade för stil och frisyr mer än jag bryr mig om hens könsidentitet. Det är skönt att läsa om olika människor, men jag tycker att det är för stort fokus på kön i allmänhet. Vem bryr sig om vad folk är egentligen eller hur man skriver pronomen? Det är så löjligt att man måste slänga ihop alla i olika grupper, oavsett om det är han, hon eller hen. Kan inte alla bara få vara individer?

Bara för att jag identifierar mig som kvinna så känner jag ingen speciell tillhörighet med andra kvinnor. Om någon framgångsrik kvinna vinner ett pris så hurrar jag inte för att jag känner att det var “en av mina” som vunnit utan för att hon (förmodligen) förtjänat det för sina egna prestationer. Om någon kallar mig hon, hen eller han spelar ingen roll. Jag bryr mig inte. Med det sagt så tycker jag att fler ickebinära karaktärer borde få huvudroller i böcker och inte bara biroller.

Men nog om mig och mina personliga åsikter i allmänhet, det här är en riktigt bra bok som jag rekommenderar alla att läsa om de har möjlighet och tycker om ungdomsböcker. Det är ingen skräck om ni frågar mig, men en bok om kärlek och förlust, om hur det är att vara ung och försöka hitta sin egen väg i livet.

Den enda anledningen till varför jag inte gav Norra Latin en full pott är att jag är så extremt ointresserad av teater och skådespeleri. Shakespeare tycker jag om till viss del, Trettondagsafton är min stora favorit på grund av crossdressingen där Viola klär ut sig och vilseleder Orsino som hon sen fattar tycke för, men även Stormen tycker jag om. Allt han skrev med tragiska slut tycker jag illa om dock.

30 november, 2017

Diabolic

171108-01

Diabolic av S.J. Kincaid

Diaboler är hänsynslösa. Diaboler är livsfarliga. Inte ett spår av mänsklighet återstår hos dem. Eller?

Nemesis är en Diabol, en varelse med mänskligt utseende, mänskligt DNA, men manipulerad och programmerad till att bara bry sig om sin ägares välmående. I Nemesis fall är det Sidonia, dottern i en av galaxens högst uppsatta familjer. Flickorna växer upp sida vid sida – den ena människa, den andra livvakt.

Men så kräver kejsaren Sidonias närvaro i det kejserliga palatset, som ett sätt att utpressa hennes pappa. Det enda sättet för Nemesis att skydda Sidonia nu, är att ta hennes plats. Omgiven av korrupta politiker och bortskämda rikemansbarn måste hon lära sig att se ut och uppföra sig som en fin dam. En svår uppgift, när man är framavlad för att döda.

Men när rymdimperiet hotar att falla sönder upptäcker Nemesis att hon trots allt har en human sida, som vida överträffar den hos personerna hon omges av. Bland intriger, svek och förräderi är kanske hennes förmåga att älska det som kan rädda såväl henne som hela imperiet.

Det här känns helt enkelt som en bok om en person med Asperger. Eftersom jag själv har diagnosen så kan jag relatera till Nemesis på en helt annan nivå än ni som inte har varit lika känslokalla som vi två. Nu är inte jag genetiskt manipulerad till att vara det ultimata vapnet, men mentalt sett så är det ganska likt. 🙂

Själva händelseförloppet i boken är dessvärre ganska förutsägbart och jag anade hur det hala skulle sluta redan i bokens början. Det ges hints till detta lite här och var som man kan läsa av. Det finns givetvis en kärlekshistoria/triangel med i boken och jag tyckte det kändes lite malplacerat, men ändå rätt trevligt att läsa om.Fast jag hoppades nästan mer på ett samkönat par i denna bok än det vi fick. Det hade känts mer rätt på något vis… Men vad vet jag som gillar killar!

Oavsett så fastnade jag totalt i den här världen och jag hade mer än gärna läst mer om Nemesis och vad som kommer hända med deras universum.

7 november, 2017

Det här kalla landet

Originaltitel: Det här kalla landet

Författare: Pernilla Gesén

Förlag: B. Wahlströms

Utgiven: 2017

Sidor: 238

Format: Inbunden

ISBN: 9789132170553

Goodreadsbetyg: 3.23

Noomi bor i Lindsborg, en mellanstor stad i Nordland. Hon går i gymnasiet och är en del av en trygg familj med god ekonomi – fram till nu. Hyllorna i mataffären gapar tomma. Noomi är van att kunna köpa vad hon vill, men butik efter butik stänger ner. Efter att Noomi rånats av ett gäng invandrartjejer finns inte längre några tvivel om vad som håller på att hända i landet, så hon gör gemensam sak med sin storebror, aktiv inom det främlingsfientliga parti som växer i raketfart inför valet. Men Noomis klasskompis Zahra kommer i vägen. Zahra, som alltid sticker ut hakan och käftar emot. Som liten flydde hon från krig och förödelse till Nordland, men bara halva familjen nådde säker mark. Zahra söker trygghet i en allt mer skrämmande tid av kaos och utanförskap – men på fel ställen. Zahra inte bara ifrågasätter allt som Noomi tror på, hon ”stjäl” också hennes barndomsvän. Till en början vill Noomi bara att Zahra ska försvinna, men snart händer något inom dem båda. Det blir ett möte som förändrar de båda för alltid.

Det är spännande att boken utspelar sig i ett fiktivt nordiskt land där de ord som används idag som “nyanlända” och “rasism” har blivit utbytta mot egna motsvarande ord. Det är dessvärre likheterna med hur situationen är i dagens samhälle som gör att jag inte helt fastnar för boken och handlingen. Det är obehagligt och för nära, så jag hade föredragit om det fiktiva hade dragits lite längre och att det hade varit en fullfjädrad dystopi där Nordland hade varit intressant och nytt för läsaren.

Jag tyckte däremot om att PTS togs upp och i det stora hela så håller jag med andra bokbloggare om att den är en utmärkt bok att diskutera i skolorna. Men för mig så är det inte särskilt underhållande läsning och jag föll inte för varken personerna eller handlingen som fick ett alltför abrupt slut.

Boken finns hos: Bokus Storytel

Lämna en kommentar

13 oktober, 2017

Orkidépojken

Orkidépojken Bokbesatt

Orkidépojken av Helena Dahlgren

SKOGENS MÖRKA GRAVITATION: ALLT PEKAR DITÅT, KÄNNER NI DET OCKSÅ?

När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.
Sen går det mesta åt helvete.

Det är lika bra att säga det redan nu, men jag tål inte David Lynch och allt han skapat. Twin Peaks inkluderad. Och då har jag verkligen försökt genom att se allt, fast jag hoppade över Eraserhead efter att min pojkvän sagt att det var bland det värsta han sett. Men i Orkidépojken så tycker jag att Helena har tagit det lilla som jag faktiskt tyckte om med Twin Peaks och gjort en egen berättelse som jag tyckte var riktigt bra!

Jag fullkomligt älskar alla popkulturella referenser som jag är glad att jag faktiskt fattar! Och även fast jag inte riktigt hade ett vanligt tonårsliv, då jag satt instängd likt Orkidépojken och läste högstadiet och en del av gymnasiet på distans på grund av min sociala fobi, så känns det så äkta med tonårsångesten som verkligen påverkar min som läsare.

Jag fick lite vibbar av underbara Life is Strange, som är ett spel där man – förutom att man kan spola tillbaka tiden – bland annat får lösa mysteriet med en försvunnen tjej. Precis som med det spelet och de allra flesta mysterier så står det mycket mellan raderna, nästan så att man blir överväldigad. Det är inte en läskig bok, men det finns en obehaglig stämning alltigenom boken. Som om det finns något större mörker i kulisserna som hotar att när som helst sluka allt och alla. Det är tur att den utspelar sig i Tyresö för där har jag aldrig varit och kommer aldrig att sätta mig fot där efter att ha läst Orkidépojken!

4 september, 2017

Idag är allt

Idag är allt av Nicola Yoon

En roman om att aldrig riktigt duga för sina föräldrar, om att veta att man inte får stanna i landet man är född i – men också om kärlek som uppstår när man minst anar det och om hur varje litet val kan få stora konsekvenser.

Natasha: Jag tror på vetenskapen, på fakta. Inte på ödet eller på drömmar som ändå aldrig kommer att slå in. Jag är garanterat inte en tjej som träffar en söt kille på en New York-gata och blir kär i honom. Särskilt inte när jag och min familj bara har tolv timmar kvar i landet innan vi blir utvisade till Jamaica. Min historia handlar inte om att bli kär.
Daniel: Jag har alltid varit den skötsamma sonen, den duktiga studenten som alltid lever upp till mina föräldrars förväntningar. Aldrig poeten. Eller drömmaren. Men när jag ser henne glömmer jag allt annat. Något med Natasha får mig att tro att ödet har fantastiska planer för oss två.
Universum: Varje sekund av våra liv för oss fram till en särskild stund. Miljoner framtider ligger framför oss. Vilken av dem ska bli sann?

Som ni kanske vet så tyckte jag inte om Ingenting och allting, då det kändes som om man som läsare blev lurad, varför kan jag inte säga utan att spoila boken men ni som läst den förstår nog vad jag menar. Den här boken tyckte jag desto bättre om och omslaget var verkligen ett av de snyggaste på länge! Nu fanns det inget som bryter mot bakgrunden, som hjärtat på den förra boken. Designen speglade även innehållet bra och det är en berg- och dalbana av känslor från första till sista kapitlet. Yoon låter huvudpersonerna i sina böcker spegla henne själv då de hittills har varit både asiater, afroamerikaner och jamaicaner. Det är skönt att få läsa om något annat än de stereotypiskt vita kvinnliga huvudpersonerna som är med lite väl ofta. Jag gillar Natasha och Daniel är en sådär perfekt imperfekt kille som man inte kan låta bli att tycka om. Att ha var och vartannat kapitel berätta om en sidokaraktär gör berättelsen mer levande och det gör en hel del att man får ta del av deras sätt att tänka. Det gör även de mindre sympatiska karaktärerna älskvärda på ett sätt. Hur som haver så var jag glatt överraskad och jag gillar verkligen hur Yoon skriver även om jag ogillade den förra bokens andra halva. Den här är jämn och spårar inte ur mot slutet, snarare tvärtom. Den blev bättre.