Ljuset vid världens ände

Ljuset vid världens ände
Originaltitel: Ljuset vid världens ände
Författare:
Förlag:
Utgiven: 2019
Sidor: 112
Format: Pocket
ISBN: 9789198481204
Goodreadsbetyg: 0.00
Vårens dofter blandades med den fräna lukten från cigarett röken och han kupade den ena handen ovanför ögonbrynen för att inte bländas för mycket av solen, som alltid tycktes vara som starkast när den var på väg ner i horisonten - Robin brukade likna den vid ett försvinnande ljus vid världens ände innan natten, den som ibland upplevdes som så plågsamt lång, rentav ändlös, bredde ut sig över världen och sedan blev det, för många men inte alla människor, dag igen och på det här viset fortsatte allting i en cykel som inte föreföll ha något slut. Ljuset vid världens ände utgörs av ett antal levnadsskildringar som vävs samman till en mörk, okonventionell deckare med existentiella undertoner. Dominoeffekten är ett viktigt tema i de olika berättelserna som i huvudsak är förlagda till Västra Götaland och sträcker sig från Göteborgs havsnära stadsdelar till de öde landsvägarna och orterna som utgör de vidsträckta landskap vars slut markeras av de norra och nordöstra länsgränserna.

Det här är ingen lättsam bok och därför tycker jag att den bör läsas mer än en gång, vilket man lätt hinner då den är på ca 100 sidor. Själv gillade jag att läsa om Rasmus mest, men så dras jag till det mörka hos människor, det som inte går att förklara.

Det är helt klart en välskriven bok som är svår att lägga ifrån sig, speciellt då jag fastnar för vissa karaktärer. Existentiella frågor går dock över huvudet på mig – en person som valt att leva i nuet och inte lägger tid på att tänka på vare sig det förgångna eller framtiden. Det finns värre saker än att dö och att föra mina gener vidare är inget jag känner mig manad till heller. Men det sagt så är det här en bok som får en att stanna upp och tänka till. Det är alltid ett plus.

Jag gillar även att David tagit med en Soprano-referens då det ofta är så med böcker och serier som inte är övertydliga i sitt berättande. Läsaren eller tittaren kan helt enkelt missa poängen om man inte ser mellan raderna. Det är svårt om man – som jag – försöker hålla en objektiv syn på det mesta, men i slutändan så är läsning subjektiv och upplevelsen baseras på mina egna livserfarenheter och känslor. Jag är inget stort fan av Sopranos, men tycker att det är en fantastisk serie ändå.

Det som drar ner betyget för min del är de otroligt långa meningarna som skulle fått min svenskalärare att gå i taket. Jag räknade ett flertal gånger till över hundra ord innan slutpunkt. Vilket – för mig – försvårande läsningen och gjorde mig trött i huvudet i inledningen av boken. Själv älskar jag att skriva långa meningar med bindestreck, komma och semikolon, men för läsaren så är det viktigt att hålla sig kort. Ett bra exempel är baksidestexten till boken som ni ser ovan, läs den i huvudet en gång och se om ni kommer ihåg hur meningen började när ni kommer till slutet. Det kan vara ett medvetet sätt att skapa en viss stämning, men för mig gör det att jag tappar tråden och har svårt att ta mig vidare – för att jag måste läsa om meningar ett par gånger. Och jag har inga lässvårigheter annars.

En annan sak är att vissa kapitel kretsar kring namngivna karaktärer och andra om icke namngivna, exempelvis Han, Hon och Pojken, vilket gjorde det svårare att skilja dem åt och få någon form av tidsuppfattning. Det speciella med boken är hur de olika personerna och händelserna vävs samman och när jag inte vet vem som är vem, så är det som om någon ställt en bricka fel och dominoeffekten uteblir.

Bortsett från det jag nämnt så är Ljuset vid världens ände en läsvärd bok och en stark debut som jag som sagt har läst om två gånger.

Älskade barn

Liebes Kind
Originaltitel: Liebes Kind
Författare:
Utgiven: 2019
Sidor: 432
Format: Inbunden
ISBN: 9789188901248
Goodreadsbetyg: 4.34
Den här berättelsen börjar där andra slutar. En nedgången stuga utan fönster ligger långt inne i skogen. Lenas och barnens liv styrs helt av barnens far. Måltider, toalettbesök och läsning följer strikta tider och övervakas med pedantisk noggrannhet. Han skyddar familjen från alla faror "där ute" och ser till att barnen - födda och uppväxta i fångenskap - alltid har en mor som ser efter dem. En dag lyckas Lena fly - men mardrömmen fortsätter. Tre människor befrias från en helvetisk, mångårig fångenskap. Men terrorn följer efter dem ut i friheten och stirrar dem rakt i ansiktet.

Älskade barn är en oväntad berg- och dalbana av känslor och spänning. När man tror att man vet vad som hänt och ska hända så stöter man på något nytt som ändrar på precis allt. Det är en riktigt stark och välskriven debut!

Jag har läst om många kidnappningar och sett filmer om kvinnor som får barn i fångenskap, men den här läsupplevelsen var helt unik. Det är en psykologisk thriller sett ur flera personers perspektiv och kapitlen växlar mellan dessa vilket gör att varje kapitel får en cliffhanger som gör att jag måste läsa vidare. Mycket spännande bok helt enkelt och jag rekommenderar den varmt!

Tack Bokförlaget NoNa för det fina recensionsexemplaret och det var så trevligt att träffa er på Bokmässan!

Om du bara vågar

Om du bara vågar
Originaltitel: Om du bara vågar
Utgiven: 2018
Sidor: 282
Format: Inbunden, Ljudbok
ISBN: 9789188097811
Goodreadsbetyg: 3.75
I denna fristående uppföljare har Mia återhämtat sig från utmattningsdepressionen och tycker att jobbet fungerar bättre. Nya möjligheter till utveckling finns, om hon bara vågar säga ja. Privatlivet däremot är sämre än någonsin. Hennes beslut att skilja sig är det enda möjliga, men Torbjörn och dottern Frida håller inte med. Bästa väninnan Serena som brukar stötta, har egna problem att brottas med. Agneta och Kattis lever i sin lyckobubbla. Mia känner sig ensam och tänker ofta på kurskamraten Ola, även om hon tror att det är utsiktslöst. Hon vill följa sitt hjärta, frågan är om hon vågar? "Om du bara vågar" är en relationsroman av feelgood-karaktär. Den handlar om våndan av separation, oro för att exmannen dricker väl mycket och för att förlora kontakten med dottern. Men också om att resa sig efter tuffa tider, att möta rädslan inför att vara ensam och att ta för sig av livet.

I väntan på bok nummer tre i serien om Mia så måste jag självklart läsa bok två. Till skillnad från den ångestfyllda Allt det du måste, så ser nu Mia ljust på framtiden. Även fast det uppstår en del  nya problem som hon inte hade räknat med. Men nu hanterar hon problemen på ett mer hälsosamt sätt.

Att hon äntligen får uppleva lite kärlek och lycka känns väldigt bra och det är ett nöje att läsa trots att jag annars inte brukar fastna för realistiska skildringar av vardag och familj. Det beror nog till störst del på Sylvias lättsamma sätt att skriva, de kortare kapitlen och att jag känner med Mia – som känns som en riktig person.

Vi får hoppas att det fortsätter gå bra för Mia och att de frågor som uppstod i den här boken kommer att få sina svar i sista delen som kommer snart.

Tack Sylvia för boken och jag ser fram emot fortsättningen!

Påfågelsommar

The Peacock Summer
Originaltitel: The Peacock Summer
Författare:
Utgiven: 2019
Sidor: 398
Format: Inbunden, Ljudbok
ISBN: 9789137153612
Goodreadsbetyg: 4.05
En uppslukande roman om familjehemligheter och förbjuden kärlek på den engelska landsbygden. På samma släktgods, men med många år emellan, är två kvinnor med om varsin omvälvande sommar. Lillian Oberon känner sig instängd i ett olyckligt äktenskap men ser ingen väg ut. När den karismatiske konstnär som hennes man anlitat kommer till godset vänds allt upp och ner. Årtionden senare kliver Lillians barnbarn Maggie över tröskeln till det nedgångna huset. Hon har återvänt från Australien, dit hon flydde efter ett stort kärlekssvek. Tiden är inne att se sanningen i vitögat och konfronteras med det förflutna. Nutid och dåtid flätas samman och bildar en gripande historia.

För mig så var det här en bok som jag hoppades skulle vara betydligt mer fängslande än den faktiskt var. Jag älskar annars böcker där handlingen utspelar sig i två separata tidsepoker, är full med familjehemligheter och vackra gods. Men jag hade så svårt att bry mig om Lillian och Maggie, kände inte för att ta reda på mer om deras bakgrunder och föll verkligen inte för den ganska fattiga romantiken och melankoliska känslan som genomsyrar hela boken. Kanske är det bara jag som är less på att läsa om misslyckade äktenskap och olycklig kärlek. Eller så är det för att jag fann den så pass seg och tråkig att jag inte orkade läsa klart den. Det i sig är ett ganska dåligt betyg då jag läser klart 99% av alla böcker jag börjar på. Efter vad jag har läst om boken nu i efterhand så skulle jag inte ha tyckt om hur den slutar heller.

Om jag ska jämföra Påfågelsommar med en annan bok, så blir det Ormen i Essex, en annan hyllad bok som inte föll mig i smaken. Det krävs lite mer än engelsk landsbygd och ett vackert omslag för att underhålla mig som läsare.

Pachinko

Pachinko
Originaltitel: Pachinko
Författare:
Utgiven: 2018
Sidor: 521
Format: Inbunden
ISBN: 9789177950677
Goodreadsbetyg: 4.26
I en liten fiskeby i Yeondgo, Korea föds 1911 Sunja, den efterlängtade dottern till fattiga men stolta föräldrar. Men när Sunja blir gravid med en gift yakuza är hela familjens tillvaro nära att falla samman. När Isak, en kristen tuberkulosdrabbad präst, ber om Sunjas hand uppenbarar sig en lösning - ett nytt liv för henne i Japan, som hans hustru. I ett främmande land där hon inte känner någon och inte pratar språket måste hon finna styrkan att skapa sig ett nytt hem och göra de uppoffringar som krävs för att överleva. Med breda penseldrag målar Min Jin Lee en myllrande fresk över exiltillvarons smärtpunkter sedda genom en familj som sveps med i efterverkningarna av historiens skoningslösa vingslag. Pachinko rör sig mellan Koreas trånga gatumarknader, Japans toppuniversitet och den undre världens pachinkohallar, och spänner över fyra generationer starka och motsägelsefulla kvinnor och män. Den är en episk berättelse om familj, identitet, kärlek, död och överlevnad. Den fick ett jublande mottagande när den kom ut i USA.

Första delen av boken tycker jag var väldigt lättläst och jag kände mig direkt hemma i den koreanska och japanska kulturen på 10- till 30-talet just på grund av de många asiatiska filmer jag sett från den tidsperioden. Senast såg jag Fighter in the Wind som innehåller en del av det som tas upp i boken, framförallt om hur det är att vara en korean i japan under slutet av andra världskriget.

Det bästa med den här boken hittills tycker jag ändå är att det får plats så mycket historia på så lite text. Att Min Jin Lee inte har fyllt boken med onödiga miljöbeskrivningar utan bara håller sig till det väsentliga och fokuserar på att berätta historien. Det här är en av få tegelstenar till böcker som inte känns urvattnad på det sättet. Jag tappar helt enkelt inte intresset och sträckläser i stort sett den här första delen, för språket är enkelt och handlingen flyter på i ett raskt tempo.

Jag tycker även om karaktärerna boken kretsar kring. Det är förstås lite väl mycket religiöst nonsens för min smak, men det känns ändå rätt tidstypiskt och viktigt för handlingen i det här fallet. Jag ogillar starkt äldre män som utnyttjar naiva flickor (även alla otrogna män), så nu får jag läsa vidare och hoppas på att det kommer att gå bra för Sunjas familj och mindre bra för den som utnyttjade henne.

Boken är rakt igenom lättläst och jag gillar verkligen alla japanska och koreanska uttryck som inte översätts. För de läsare som inte kan språken (jag förstår en del japanska) så är det säkert mindre kul. Oishii betyder exempelvis “utsökt” eller “delikat” och uttryck när något man äter smakar extra bra. Det finns en himla massa uttryck och seder som man tar till vid just måltiderna, lite udda men ganska kul när man väl är van vid det.

I den här delen så är det mest fokus på Sunjas söner och deras uppväxt samt livet efter atombomberna och krigets slut. Jag gillade Noa till en början då han verkade smart, och Mozasu aningen mindre. Mot slutet av den här delen så tyckte jag precis tvärtom. Noa är för stram, strävar efter kunskap och vill inte bli sedd som korean, det han i grunden är, utan som en människa. Han tror att han är mer än vad han är och förskjuter sin familj på grund av att de ljugit för honom. Mozasu däremot är en bråkstake som sätter familjen främst och strävar efter rikedom och bryr sig inte så mycket om sin bakgrund. Han är en skön typ med vänner som jag gärna hade läst mer om.

Jag tycker mindre illa om Hanzo efter atg man fått reda på mer om hans familjesituation, men det ursäktar inte hans beteende och det faktum att han är en väl dold yakuzaboss. Han utnyttjar kvinnor och tror att pengar löser alla problem.

Sista delen av boken tycker jag var den svagaste av de tre.

Jag förstår mig inte alls på Noa och det han gör i den här boken. Det känns inte alls som om det passade in i hur han blivit uppfostrad, av en troende adoptivfar, och trots att det inte nämns något om en vettig anledning så måste han varit mycket deprimerad eller sjuk för att lämna båda sina familjer på det viset. Noa var en riktig besvikelse även för läsaren.

Det är väldigt mycket fokus på sex i den här delen, vilket inte är något fel i sig, men det känns inte som om språket som används passar så bra ihop med resten av historien. Jag gillade bitarna med Mozasu, men när han blir tillsammans med Etsuko och det börjar handla om Solomon och Hana – som jag inte alls tyckte om – så tappar jag intresset för familjen. Solomons jobb och flickvän är så tråkiga att det förtar lite av nöjet. Att det skulle sluta så platt och trist!

Sunja och Kyunghee får inte alls lika stort utrymme i den här delen och det är nog anledningen till varför jag inte tyckte slutet var så bra. Boken avslutas även på ett sorgligt och otillfredsställande sätt på en kyrkogård. Att Hansu fortsätter att vara en horbock som behandlar kvinnor som skit även som gammal man känns trist, han har inte lärt sig någonting, karaktärsutveckling finns det mycket lite av i Pachinko är jag rädd.

I det stora hela så tyckte jag om de två första delarna och den sista var lite av en besvikelse.

Vaggvisa

Vaggvisa
Originaltitel: Chanson douce
Författare:
Utgiven: 2018
Sidor: 250
Format: Ljudbok
ISBN: 9789127152502
Goodreadsbetyg: 3.41
Hemmet har aldrig tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnfickan Louise, en äldre fransyska som valts ut med omsorg, har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer. Lika beroende som de blir av Louises hjälp, lika instängda känner de sig efter ett tag. De märker hur hon förändras, får plötsliga vredesutbrott och dyker ibland inte alls upp, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början. Paris blir ett mikrokosmos där klass, etnicitet och skillnaden mellan förort och innerstad tydligt framträder. Romanen genomsyras även av konflikten i det moderna föräldraskapet, hur kombinera barn, arbete och ett ständigt dåligt samvete?

Hur den här – i mina ögon – mediokra boken har blivit nominerad till årets bok förstår jag inte alls. Jag satt och väntade på någon form av tillfredsställande svar på frågan om varför den här personen gjort de små barnen illa, men fick inget. Jag drar hela tiden paralleller till de verkliga morden i Arboga 2008 och då känns den här historien inte alls lika extrem. Verkligheten är så mycket värre.

Boken är i stort sett en lång uppbyggnad till ingenting. I många mordfall så finns det inget vettigt motiv, men sådana fall gör inga bra böcker heller, för vem vill plåga sig själv genom att läsa om meningslösa och påhittade hemskheter? Förutom allt detta så får vi en rätt långtråkig bakgrundshistoria berättad för oss och familjen är inte någon familj man hade velat läsa om, om det inte vore för morden. Ingenting i Louise bakgrund frambringade något annat än fler frågor och i slutet så ger författaren inga svar. En spänningsroman utan spänning tyvärr.