När kapitalismen har utarmat hela USA, staten förvandlats till en totalitär makt och klimatförändringar gjort att stora delar av land sjunkit långt ner under havsytan, stiger hoppet om att en ny och fri kontinent ska resa sig ur vattenmassorna.
”Jag såg det. Jag såg det. Jag såg de vita tornen och vattnet som forsade nerför deras sidor och rann tillbaka ut i havet. Och solen lyste på gatorna efter tiotusen år av mörker.”
”Jag hörde dem”, sa Simon med låg röst från skuggorna. ”Jag hörde deras röster.”
”Jesus, sluta!” utbrast Max, ställde sig upp och snubblade ut i den mörka hallen utan sin rock. Vi hörde honom springa nerför trappan.
”Phil”, sa Simon från sängen, ”skulle vi kunna lyfta upp de vita tornen med vår hävstång och vår fasta punkt?”
Efter en lång tystnad svarade Phil Drum: ”Vi har kraften att göra det.”
Ursula K. Le Guins (1929-2018) i produktiva författarskap har sedan 60-talet rört sig över en rad genrer, däribland science fiction, ett mansdominerat område där hon inte bara tagit sig fram, utan även framhållits som en av de största: ”America’s greatest living science fiction writer” skrev till exempel The New York Times 2016. Ett nytt Atlantis skrevs redan 1975 men behandlar ämnen som känns obehagligt aktuella även idag.
Jag tillhör tyvärr en av de många som helt enkelt inte förstår sig på den här novellen. Jag tyckte om den skrämmande verkliga framtidsvisionen som Le Guin beskriver, men de vaga mellansekvenserna kändes bara förvirrande och gjorde novellen seg. Jag hade hoppats på science fiction likt Bioshock med en undervattensvärld likt Atlantis, men bortsett från att novellen utspelar sig i framtiden så skulle jag inte kalla det här science fiction.
Boken finns hos: Bokus
