I den här boken så slog Josefine huvudet rätt på spiken! Jag fullkomligt älskade Selma och hennes gubbe Fridolf! Varför kan inte fler gubbar och gummor vara som de två? Minus ätstörningen då kanske, sånt är aldrig kul att behöva handskas med, men då jag själv har tampats med en ätstörning* så kan jag relatera till Selma på ett sätt – även om vi inte har samma problematik. Kärleken till friterad potatis av specificerad sort står över det mesta dock!
Det känns för övrigt som om jag numera har en förkärlek till pensionärer som är unga i sinnet fast ändå envist bittra. Det blir bara så roligt när Selma ger sig ut på okänd mark och försöker testa nya saker – och mat hon finner oätlig. Det tar ett tag att komma henne nära, men när man väl gör det, så vill åtminstone jag ha henne som bästa kompis. Det är så bra att Josefine skriver om ätstörningar och det är viktigt att lyfta fram att ätstörningar kan drabba vem som helst och att det inte ser likadant ut för alla, vissa håller det hemligt hela livet.
Sen har vi Eva-Lisa som Selma blir bekant med och som vi också får följa som bokens andra huvudperson. Hon är en lite mer lättsam karaktär som motvikt till den selektiva Selma. Avskyn för Eva-Lisas ex gör verkligen att jag känner för henne och sonen, men jag undrar lite hur hon kunde fastnat för den skitstöveln från första början! Som vanligt så hoppades jag att han skulle råka ut för en välförtjänt olycka. Kanske fastna med någon viktig kroppsdel i en mangel… Tanter tycker väl om att mangla? Utöver mina mordiska tankar så tycker jag att Eva-Lisas kärlekshistoria är fin och en bra kontrast till Selmas äktenskap, som också får sig ett uppsving under resans gång. Måste även nämna att jag inte hade någon koll alls på Motala. Det närmaste jag kommit är nog min storebrors hus då han bor i Svärtinge utanför Norrköping. Så kul att vidga sina vyer!
Slutligen så måste jag säga att Josefine skriver så otroligt bra och träffsäkert. Hon är minst lika underhållande i textform som hon är härlig som person. Det här är en bok som jag skulle kunna läsa flera gånger om. Toppbetyg till både bok och författare!
Tack så hemskt mycket för recensionsexemplaret Lind & Co!
* Om någon är nyfiken på min ätstörning, så var det en form av hetsätande kopplat till att jag – vilket är väldokumenterat i mina läkarjournaler – aldrig haft mättnadskänslor. Jag kunde äta tills jag mådde illa utan att känna mig mätt, och var konstant hungrig. Jag har fått bukt med det största problemet genom en magsäcksoperation, men det psykologiska bakom kommer nog aldrig att försvinna. Suget är inte något som försvinner även om jag inte längre känner av hungern.
