Något försenad, men här kommer mina kommentarer på del två.
Boken är rakt igenom lättläst och jag gillar verkligen alla japanska och koreanska uttryck som inte översätts. För de läsare som inte kan språken (jag förstår en del japanska) så är det säkert mindre kul. Oishii betyder exempelvis ”utsökt” eller ”delikat” och uttryck när något man äter smakar extra bra. Det finns en himla massa uttryck och seder som man tar till vid just måltiderna, lite udda men ganska kul när man väl är van vid det.
I den här delen så är det mest fokus på Sunjas söner och deras uppväxt samt livet efter atombomberna och krigets slut. Jag gillade Noa till en början då han verkade smart, och Mozasu aningen mindre. Mot slutet av den här delen så tyckte jag precis tvärtom. Noa är för stram, strävar efter kunskap och vill inte bli sedd som korean, det han i grunden är, utan som en människa. Han tror att han är mer än vad han är och förskjuter sin familj på grund av att de ljugit för honom. Mozasu däremot är en bråkstake som sätter familjen främst och strävar efter rikedom och bryr sig inte så mycket om sin bakgrund. Han är en skön typ med vänner som jag gärna hade läst mer om.
Jag tycker mindre illa om Hanzo efter atg man fått reda på mer om hans familjesituation, men det ursäktar inte hans beteende och det faktum att han är en väl dold yakuzaboss. Han utnyttjar kvinnor och tror att pengar löser alla problem.
Det går fort fram och jag hoppas det kommer sluta väl för åtminstone ett av Sunjas barn.
Inga spoilers i kommentarerna nu, annat än från bok I och II 😉
