Det här är verkligen en sån där bok som följer efter en var man än går. En man går runt och tänker på även efter att man lagt den ifrån sig, om man nu kan göra det innan den är slut – för det här var en riktig bladvändare.
Handlingen för tankarna direkt till Stephen Kings “Stand by me”, “Det” och givetvis även ”Stranger Things” vilket är väldigt positivt då Kritgubben är minst lika välskriven och underhållande att läsa som det är att titta på filmerna eller tv-serien. Det kretsar kring flera barn, med Eddie Adams i spetsen, och sedan växlar det mellan 1986 och 2016. Det är ingen regelrätt mordhistoria, utan snarare en berättelse om hur hemska händelser i barndomen kan sätta sina spår och hur små obetydliga saker kan få stora konsekvenser längre fram.
Den har förstås sina obehagliga och äckliga stunder, men är väldigt lättsam och inte alls brutal. Det är som med många av Kings noveller och böcker, betydligt läskigare med sånt man inte kan se eller göra något åt än fysiska monster och mördare.
Jag tycker verkligen att Kritgubben var en frisk fläkt då den inte alls är lika förutsägbar som många böcker jag har läst. Här ges inte många ledtrådar så när saker och ting kommer upp till ytan framåt slutet så kan åtminstone inte jag säga att jag hade det på känn. Slutet är även det något som jag för ovanlighetens skull tyckte om.
Jag kommer garanterat att hålla utkik efter fler böcker av C.J. Tudor för det är en kvinna som vet hur man skriver en riktigt spännande historia!
