Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius

I korta lyriska prosatexter berättas historien om två unga människors första stora kärlek.

“Morris och Betty”, han sätter händerna för hennes ögon och berättar. “Vi är på film nu, det här är historien om oss, där kärleksparet får varandra i den första scenen. Alla andra människor färgas grå och vi blir röda som körsbär. I en scen som visas på trailern säger han att de hör ihop som Hennes & Mauritz.”
Hon tar bort händerna från ögonen. “Det måste hända något sorgligt också, annars vill ingen se filmen.”
“Okej, hans pappa är manodepressiv och mamman är en komplett fruktkaka.”
“Inte sånt tråkigt, det ska finnas något att gråta åt, annars är det ingen riktig kärlekshistoria. Slutet ska vara sorgligt.”
“Nej, de lever lyckliga i alla sina dagar.”

Jag förstår att det här kan vara en sån där bok som man antingen älskar eller hatar. Jag kan inte säga att jag gillar den här typen av böcker, men jag hatar den verkligen inte. Det är en väldigt lättsam bok att läsa i och med det korta, men samtidigt målande berättandet. Som i en film. En ganska udda klippt film. Berättandet utgår från personernas tankar och det jag tyckte bäst om var alla dialoger. De var så flummigt sköna och jag hade föredragit mer av det. Det är lätt att läsa igenom boken och man bör kanske göra det ett par gånger för att förstå, men även ta sig tid att smälta innebörden. För det är en ganska tung berättelse i ett lätt format. Jag har svårt för att läsa den här sortens böcker där man bör läsa mellan raderna för att uppskatta det man läser.