Det här är en sån där mysig feel good roman full av älskvärda karaktärer som man verkligen bryr sig om. Annika skriver så pass levande att trots att det är kallt och grått nu innan våren har kommit igång, så är det lätt att se Måneby och Strandliden framför sig med alla blommor, grönsaksland och fruktträd. Jag blir sugen på att ge mig ut och påta i jorden, eller åtminstone rensa bort alla maskrosor och brännässlor på mina föräldrars tomt. Jag tar själv död på allt vad växter heter, men älskar att läsa om blommor… (och bin) och delar givetvis Agnes kärlek till hallongrottor 😉
Som i alla välskrivna böcker så finns det mer än ett hinder i vägen för huvudpersonen, eller huvudpersonerna, i det här fallet så är det kvinnomisshandel och cancer för de båda kvinnorna. Det är tunga ämnen och sätten som Leyla och Agnes väljer att tackla dom på känns rätt obegripliga för mig. Då det är självklart att Agnes inte ska hålla sin sjukdom hemlig och att Leyla absolut inte ska gå tillbaka till Johan. Men det är lättare att säga åt andra vad de ska göra än att göra det själv förstås.
Personligen så gillade jag Göte, den typen av karaktär är en salt lakrits i en påse full med söt choklad. Det blev en skön kontrast till alla trevliga filurer man får göra sig bekant med under historiens gång. Leylas pappa är en annan favorit, sådär lagom jobbig och påträngande som föräldrar tenderar till att vara ibland. Det är skönt att fokus ligger mer på alla likheter istället för olikheter när det kommer till karaktärernas olika ursprung.
Det enda jag saknar i boken är någon form av romantik, för kärlek och vänskap finns det mycket av, men då mest kärleken till sin familj och vänner. Jag tycker även att slutet lämnar lite att önska och de bästa bitarna, där Agnes berättar om sin Valdemar, tyckte jag var allt för korta. Men i det stora hela så är det en mysig bok om kärleken till en trädgård, en kakadua och nya vänner.
