Minnet av vatten av Emmi Itäranta

Hemligheter förblir sällan hemligheter.

Den globala uppvärmningen har förändrat världen geografiskt och politiskt. Krig utkämpas om vatten, och Kina har tagit makten över Europa. Också över Skandinaviska Unionen, som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian.

Här, långt uppe i norr, går sjuttonåriga Noria Kaitio i lära för att bli temästare, samma befattning som hennes far haft före henne. Det medför stort ansvar och djupa hemligheter. Bara temästaren känner till var de dolda vattenkällorna finns. Som den naturliga källa Norias far har hand om – källan som förser hela Norias by med vatten.

Men hemligheter förblir sällan hemligheter. När Norias far dör börjar armén övervaka både Noria och hennes by. Och när vatten i allt högre grad blir en bristvara tvingas Noria välja mellan att slåss och att skydda sig själv, mellan kunskap och släktband.

Det är väldigt skönt att få läsa en dystopi som inte kretsar kring en romans, den klarar sig bra utan det även om det är lite ovant för mig som läsare. Att norden har blivit mer asiatisk i den här framtidsvisionen och att vatten har blivit det mest värdefulla känns logiskt med tanke på hur världen ser ut idag och hur vi missbrukar dess resurser.

Berättelsen är både långsam och vacker, men samhället är väldigt obehagligt och påminner om värsta sortens diktatur där man styr befolkningen genom att undanhålla viktiga resurser och information. De ser även till så att ingen har mer vatten än någon annan, men jag slår vad om att myndigheterna nog har fri tillgång oavsett vattenbristen. Jag måste säga att jag inte tycker att boken är så fantastisk som det har sagts, med alla priser den har fått. Det är en helt okej bok med en lite annorlunda syn på en tänkbar framtid, men inget jag kommer att minnas om några år.